I boken Svarta oliver och gröna drömmar berättar jag att jag avskyr svarta oliver. Av flera skäl. Det var länge sedan boken kom ut. Jag var språkrör då. Och för att vara vänliga - och låtsats att de läst boken av stort intresse - bjöds jag ofta på oliver "eftersom du ju tycker om det"... Olivtårta, oliver på frukostbordet, oliver överallt...
I Göteborgs saluhall hände det till och med att en försäljare ropade högt och ljudligt: "Hallå Birger, kom så får jag bjuda dig på finaste svarta oliven... jag har läst...".
Vad gör man? Lena var med och fnittrade förtjust över situationen och jag ville inte genera den gode mannen inför de åskådare som nu tittade på glatt och undrande.
Jag tog emot den stora fina svarta oliven, åt den med dold förfäran, tackade för mig och hörde mer fnitter.
Så kan livet vara som språkrör... (Boken gavs ut i slutet av förra århundradet, men oliver ogillas även i detta århundrade...).
