 |
| Kvinnor för fred, Lena Rosén Schlaug |
När Berlinmuren monterades ner trodde många av oss på en ny tid, utan krigshot, utan kärnvapen, utan upprustning. Så här skriver jag i Vad ska vi ha samhället till? Kommer ut den 17 maj.
I slutet av decenniet monterades Berlinmuren ner och vi såg öppningar i mer än muren, vi såg öppningar på väg mot fred. Sovjetimperiet och Warszawapakten, som bildats som svar på Nato, upplöstes 1991. Vi var många som drog en suck av lättnad. Kärnvapenhotet var över. Freden skulle byggas. Men vi som trodde detta bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, i början av 2018 fanns över 14 000 kärnstridsspetsar, av vilka drygt 3 700 var utplacerade och operativa. Nästan 2 000 stod redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter ökar. De uppgick 2018 till nästan 17 000 miljarder kronor. USA står för 35 procent, Kina för 13 procent, Ryssland för 3,8 procent. De tre största Natoländerna i Europa – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – står gemensamt för 8,5 procent. De flesta rustar upp. Tittar på varandra och rustar upp. Pengar som borde gå till social välfärd och god infrastruktur sugs till vapenindustrin. Också Sverige rustar upp, och det tycks inte räcka med 30 nya miljarder som föreslogs av Försvarsberedningen 2019. Flera partier, snart en majoritet i riksdagen, vill att vi i vårt land skall lägga två procent av BNP – vilket motsvarar närmare tio procent av statsbudgetens utgifter – på försvaret. Vi är med i en upprustningsspiral.
Vapenlobbyisterna gläds, det militärindustriella komplexet gläds. En del medier gottar sig åt hotbilder, vräker ut rubriker, manipulerar bilder och deltar hej vilt som krigshetsare. Som om det inte var illa nog som det är. Politiker som levt i skuggan i så många år – försvarspolitiker har under flera årtionden haft samma låga status som kulturpolitiker – har hamnat i centrum och över detta tycks de plötsligt vara euforiska.
