Som avdankad politiker har jag, trots att flera år förflutit, viss förståelse för hur regeringen arbetar och fungerar. Problemet är att den förståelsen inte leder till vare sig tillförsikt eller tillit.
Det är så jag tänker när betraktar ett uppslag i DN med en bild av socialminister Lena Hallengren och biståndsminister Peter Eriksson.
Det hade inte känts bättre med någon annan regering, det är något annat som runnit ut de senaste femton åren. Minnesbilder av hur en del beslut tagits - ibland snarare utifrån "hej- och hå-principen" än utifrån saklig trovärdighet.
Det började med näringsministern Anders Sundström - som jag förhandlade med men upplevde som oseriös - och blev så oändligt mycket värre med Björn Rosengren (förvirrat intryck med ett öra ständigt i mobilen) på samma post. Sen kom den borgerliga regeringen med en radda knallhattar som ministrar, kanske främst från Kristdemokraterna (Odell!) och Centerpartiet (Olofsson!). Totalt olämpliga som statsråd.
När jag nu ser socialministern och biståndsministern, som nyss utan grund lovat fiber till hela landet i egenskap av minister ansvarig för sådant, känns det så totalt svävande. Vi får hoppas att pandemin inte när Sverige på allvar. Kanske är misstron djupt orättvis, rent av oförskämd. Men känslan sitter där den sitter. Regeringens besked om att vi har en bra beredskap är som hämtat ur grundkursen i kommunikation men saknar helt relevans.
Hur en sjukvård som inte ens klarar dagens situation, hur ska den klara en pandemi om det så bara blir 130 allvarligt sjuka? Men pengar till JAS-plan har vi. 50 nya miljarder till militären för att "skydda landet" de närmaste fyra åren skall det bli. Medan skolan, vården, rättskedjan går på knäna samtidigt som klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar. Det är där hotet mot demokratin finns. Och det vattnas i munnen på de som ser demokratin som en parentes.
Det är inte så att fler kommer att dö av det nya viruset än av "den vanlig influensan" men sådana fakta hjälper föga vad gäller känslan av tillit. Att dö av den vanliga influensan sker i tysthet, att dö i en pandemi sker inte i tysthet. Logiken haltar, men ett samhälle och dess debatt är sällan logisk. Men hur det än är med det så är tilliten det mest avgörande. Och den skändas ständigt. Ingenting blir bättre av prator som är hämtade ur grundkursen för politisk kommunikation. Vi får hoppas på Alexander Lukas-tur.
