En sommar utan en radda böcker är ingen sommar. Här några av årets:Sommarens bladvändare
Det är inte varje bok som leder till att man efter läsandet sitter tyst och liksom lever i ett vakuum. Men så var det med Simma med de drunknade av Lars Mytting. Hans första bok (Ved) var i sig ett mästerverk för oss som gillar just ved. Men här visar det sig att Mytting är en driven författare. Välskriven, skickligt upplagd, bra berättelse, lärorik till och med. Och på ett kvalificerat sätt mycket lättläst, sidorna vänder nästan sig själv, boken slukas. Det är sällan jag sörjer att en bok är på "bara" 408 sidor.
I början på 70-talet hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamle son försvinner, återfinns, växer upp hos sin fåordige farfar och söker svar om vad som egentligen hände. Utifrån det spinns en släkthistoria som väver in krigets historia, den norska sträva landsbygden, Shetlandsöarnas stormar och den brittiska överklassens bisarra kulturyttringar. Myttings kärlek till ved och träd innebär förstås att.... Nej, där stannar jag och tar ödmjukt en valnöt.
Sommarens eleganta bagateller att älska
Mytting är norrman. Audur Ava Òlafsdóttir är isländska. Den sista kvinnan och Ärr är två korthuggna, lite sträva, men finstämda, böcker. Texten är sparsmaka i sådan mening att det som skall berättas också berättas utan krusiduller. Ord skall inte slösas med. Vemodigt, utan att vara slipprigt. Jag kommer att läsa också nästa som kommer ut. 
Ärr handlar kort och gott om en man som tappat lusten att leva och som drar iväg till ett krigshärjat land för att ta livet av sig. Han tar in på hotell, planerar att dö på ett sätt som inte skall ge dottern därhemma dåligt samvete - att dö i ett krigshärjat land där minor spränger sönder kroppar är ju inte det svåraste. Mannen är hantverkare, ett inte minst viktigt konstaterande. För Ärr tilldelades Audur Ava Òlafsdóttir den isländska motsvarigheten till Augustpriset. Säger en del om både boken (väl värd pris) och isländsk litteratur (tror jag).Den andra boken - Den sista kvinnan - inleds på nyårsafton, mannen lirkar av koppartråden från champagnekorken, lämnar sin hustru och flyttar ihop med en man. Hustruns far, som hon aldrig träffat, dyker upp för att dö på Island. Familjehemligheter avslöjas. Lågmält. Kargt vackert. Låter det simpelt? Det är det inte. Bagatell? Jo, men kvalitet.
Mina föreställningar och fördomar - som ju inte behöver vara av negativ art - om Island (jag har aldrig varit där) besannas och det känns riktigt bra...
Sommarens historia
Under en brinnande himmel. Av Mark Sullivan. Om Pino Lella. Jo, det skall vara byggt på verkligheten rakt av. Och är onekligen en historia att berätta. Att den inte berättats förr är obegripligt. Det borde den gjorts. Och då i bättre språkdräkt än som nu är fallet. Här är det inte bara så att god språkdräkt saknas utan det brister i känslan vilket är märkligt eftersom handlingen lätt borde kunna bära sådan. (Eller om det är översättningen som är dålig). Allt berättas kronologiskt, rakt av utan finess. Men: att boken skall bli en teveserie är allt annat än konstigt. Hur som helst: det handlar om andra världskriget, Italien och en ung man, eller snarare pojke, vars liv inte bara förändrades utan blev till livlina för många. Han hjälper flyende över bergspass, hamnar som chaufför hos en av Hitlers närmaste män i Italien, möter kärlek, död, sorg och massaker. Och beslut skall tas. Hans liv är nästan ofattbart, författaren har bemödat sig under många år att inte bara samtala med huvudpersonen (som alltså överlevde) utan också sökt sig till andra källor. Tänk om berättelsen burits i skimrande språkdräkt istället för så här platt!
