Sylvia Pankhurst, en av de ledande suffragetterna, var i Sverige 1913,
Hennes tal är hittat. Fint att det finns eldsjälar som letar tills de finner.
Suffragetterna var allt annat än uppskattade av etablissemanget. Inte heller ledande personer inom den svenska kvinnorörelsen var entusiastiska. Tvärtom.
I Fredrika Bremer Förbundets tidning Dagny framfördes offentlig kritik. Rörelsens ledande uppfattade suffragetterna som ”både löjeväckande och motbjudande” och menade att det var pinsamt att se ”bildade kvinnor, som ger sig i handgemäng med polisen” under massmöten, demonstrationer och räder mot underhuset. Denna typ av spektakel är uttryck för engelska kvinnors fanatism och är ingenting för oss kvinnor i Sverige att ta efter, lät de meddela. Man var helt enkelt rädd att den svenska rösträttsrörelsen skulle tappa sympatier och valde därför att distansera sig från suffragetterna.
När den stora rösträttskongressen hölls i London 1909 rapporterade Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrevs som gapiga. De ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”.
Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Hon är entusiastisk Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv, så journalist hon är, sitter och applåderar suffragetternas tal: "De kunna tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen...”. Elin Wägner deltog för övrigt själv i en suffragettaktion när hon var i London. Det var en olaglig demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom – varför skulle den som inte hade rösträtt betala skatt?
När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp (1912) rapporterade tidningarna om våld och bråk. Elin Wägner blir förbannad. I en artikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför: ”Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Vore det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ́Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak ́”
I Aftonbladet menade Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Wägner uppenbarligen varit så hänförd att hon tappat omdömet. Andra valde att ducka och möta henne med tystnad. Men, visst, det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för henne. Hon är ju en uppburen författare som skrivit den bok (Pennskaftet) som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Elin var Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön, besvikna varelser i klimakteriet.
Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta. Även konservativa recensenter, som t ex Fredrik Böök i Svenska Dagbladet, tvingas ge sig för Elins förmåga att skriva: ”Det är inte dåligt att kunna göra något så tråkigt som rösträtten till något så pass läsvärt...”.
