Med rodnande kinder erkänner jag att jag saknar rynkor i svensk politik. Lite mer rågbröd istället för mest vetebullar, så att säga. Fler som inte behöver vara rädda för att stampa på ömma tår, fler som med ålderns rätt inte behöver bekymra sig om att inte säga rätt saker för att få sin försörjning tryggad. Ja, jisses så det kan bli när man funderar på det. Viss vishet kan rymmas i rynkorna. Kanske skulle man starta ett parti med namnet Mer Rynkor i Politiken (MRiP). (Skämt) Men vi vet att finaste patina är grön.
