För några år sedan höll jag en föreläsning på Jussi Björlingmuseet i Borlänge. Det handlade om Jussi Björling (förstås) och Elvis Presley (allt annat än förstås). Temat var röster och livsöden.
Dessa två röster hade förmåga att vara närvarande och trovärdiga vilka eländiga texter de än sjöng - rockmusiken och operamusiken har ju en förmåga att ha usla texter med ansträngt pinsamma rim. Dessa två livsöden var dessutom likartade, känslan av att aldrig räcka till, kravet på att alltid vara bättre än förra gången, känslan av att inte passa in i den fina världen (Björling hamnade där tack vara, eller kanske han snarare ansåg "på grund av", sin hustru från "fin familj" och Presley envisades ända till sin sista dag att lätt förläget undra varför han var så berömd och varför han drog fulla hus), Missbruk av alkohol (Björling) och tabletter (Presley) för att jaga ångesten på flykt en liten stund kan läggas därtill.
Förresten räddade succén för Presley det skivbolag som Björling var kontrakterat för - RCA Records - när detta höll på att gå i konkurs. Att de två möttes en sen kväll på en bar i Rom är dock en aningen osäker uppgift... hämtad från min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.
Här den oundvikliga makalösa versionen av O heliga natt. Inte undra på att Björling fortfarande vinner när det röstas om världens genom tidernas bästa tenor. Så fjäderlätt, så varmt och så den där fortsättningen på det som för andra tenorer är sluttonen. Presley var förresten snarast baryton.
