Sverigedemokraterna näst största parti, meddelas i SVT. Nästan fem gånger större än Miljöpartiet i vars senaste valrörelse ältades vem som skulle bli tredje största parti, MP eller SD. Det blev som det blev, och det kan förklaras av att det var som det var och är som det är...
Dock landade MP några tiondelar över fyraprocentsspärren. Per Gahrton skriver på Facebook att "Miljöpartiet går framåt och överlever och kommer, eftersom miljökrisen är verklig, att dominera Sveriges politik under resten av 2000-talet ungefär som Socialdemokraterna dominerade 1900-talet. SD är ett utslag av svenskarnas skämtlynne, de vill driva med makteliten. Men i grund och botten är SVENSKAR, i motsats till Sverigedemokrater, anständiga och hederliga människor som älskar mer än de hatar..."
Jag vet inte om jag tror riktigt på det där. För det första tror jag att svenskar är som de flesta, vi kan både älska och hata, jag tror inte ens att den där självbilden av att vi är "anständiga och hederliga" gäller mer för oss än för andra. Och jag tror att MP skulle behöva vara något mer än det är idag för att bli det statsbärande partiet under 2000-talet.
Pers tilltro till ett bra valresultat delas av andra ledande miljöpartister. Någon oro får tydligen inte visas utåt. Och kanske vet de mer än vi dödliga, kanske har man fokusgrupper och egna opinionsmätning som gör dem så tillfreds med tillvaron. Något vädjande om röster hörs i alla fall inte. Bara självsäkra ord sin egen styrka och god politik. Vilket väl snarast gör att de som står och
väger kan känna att de nog kan välja det andra partiet istället - MP tycks ju så säkert på att det ändå kommer in. Kanske det är den glipa som gör att Feministiskt Initiativ kan slinka in till slut. Kanske till kostnad av att MP åker ur. Vinner vi något på det? Därom tvistas det såväl mellan grönrosa som inom grönrosa.
