Wednesday, 6 June 2018

Nils E Eriksson

Nils E Eriksson är död. Minnas Nils som omutbar, vänlig och rakryggad. Ett stort stöd under mina första år som språkrör för Miljöpartiet, ett föredöme, det som, med ett traditionellt ord, kan kallas riktkarl. Fredsrörelsen, solidaritetsrörelsen, miljörörelsen, allt fanns inom Nils. 

När läkare krävde högre löner var det läkaren Nils som gick ut och krävde lägre löner eftersom konsumtionsnivån redan var på tok för hög för planetens överlevnad. Och minsann var det han som skänkte mig en dator att skriva på när jag var språkrör innan vi kom in i riksdagen 1988. "Du skriver så mycket och så bra, kan den här underlätta?" stod det i följebrevet. 

Nils kom in i landstinget i Halland 1988. "Jag inköper en grårandig kavaj som Agneta och jag i fortsättningen kallar landstingskavajen och en rostbrun polotröja för landstingsarbetet".

Nils var en av de där man alltid kunde lita på. Rakryggad, tydlig, modig. Bland annat krävde han alltså, som läkare som tillhörde en höglönegrupp, stopp för löneökningar för läkare. Han skriver i sin bok Lymlar och ligister med pamfletter och plakat:

"Vi hade kommit fram till att det inte var rimligt, att den höglönegrupp som vi ingick i skulle kräva ytterligare ökning av vår konsumtion. För att en rimligare fördelning av resurserna ska kunna ske måste naturligtvis de stora löntagargrupperna i i-länderna minska sina krav. Men det var orimligt att kräva att svenskar med lägre inkomster skulle avstå medan höglönegrupper fortsatte att ta för sig. De mest privilegierade måste självfallet i förta hand minska sina anspråk."

Och visst var det Nils som inspirerade mig att på frågan vad som var det första jag skulle göra om jag blev landshövding svara: kräva sänkt lön med en tredjedel. Vi behöver fler goda politiska lymlar så vi kan driva fram den fredliga gröna kulturrevolutionen.  Kort sagt, vi behöver fler Nils E Eriksson.