Denna dag känner jag ett stänk av dåligt samvete. Pollineringsveckan börjar imorgon. Kampanj för att arten människa skall hjälpa de arter som pollinerar växter så vi kan leva våra liv på den här planeten.
Som före detta biodlare - min fru och jag sålde bikuporna när vi för 20 år sedan flyttade till ett stort, gammalt, väldigt illa medtaget hus som vi tagit oss för att renovera. Det skedde mitt i valrörelsen. Jag var språkrör, överlevde tack vare att jag fick spika, såga, bygga de få dagar jag var ledig. Sov gjorde jag inte i alla fall. Jag gick på övertid med partipolitiken, hade övertalats att stanna över ytterligare en valrörelse.
Vid flytten avvecklade vi bikupor, hönshus och fårstall. Vi saknade dem alla, inte minst bina vars vänliga surrande vid kuporna var... vad ska jag säga... helande.
Idag skall jag sätta upp ett antal hus för vildbin. Som ersättning för att jag slutat som biodlare.
Enkelt är det. Borra ett gäng ganska djupa hål - 3 till 10 mm i diameter - i ett vedträ, sätt upp i soligt och torrt läge. De är i allmänhet snälla, min erfarenhet av humlor, vildbin och getingar säger mig att de aldrig går till anfall mot sina grannar - och jag är deras granne. Förutsättning förstås att jag möter dem med respekt, behandlar dem värdigt.
Så ut och sätt upp ved etc på tomter, balkonger, skogsdungar och skjul! Bin är viktigare för vår framtid än såväl laddstolpar som JAS-plan... Faktiskt. (Läs mer här).