Thursday, 2 November 2017

För 20 år sedan fick vi nyckeln till huset...

Idag för 20 år sedan fick vi - två vuxna, två barn och tre katter - tillträde till Sagoliden. Hade vi vetat vad som väntade hade vi nog aldrig köpt huset på höjden, med fjorden i söder och skogen i norr.

Det är få förunnat att bo så vackert. Å andra sidan är det nog ganska få som skulle köpa ett nedgånget hus, med läckande tak, som tidvis stått obebott. På en igenvuxen tomt, med en ansenlig mängd skrot liggande här och var. En vedbod med allt från gamla skor och tygbitar till halvrutten ved - vid utrensningen undrade vi om vi skulle hitta något lik i högen. Det gjorde vi inte. Det var alltså 20 år sedan vi fick nyckeln. Sedan dess har förälskelsen till huset och tacksamhetskänsla till de som bott i huset - när det ännu var välskött och trädgården så omsorgsfullt anlagd och skött - blivit en del av vardagen.

Från början - vi talar 1800-tal - fanns det bara ett mycket litet torp, eller kanske snarare undantagsstuga. Så småningom byggdes det till med en övervåning. Det bodde två familjer i det lilla huset. Steg för steg byggdes det ut och när en rådman från Helsingborg på trettiotalet - för att få frisk icke-fuktig inlandsluft på semestrar - lät reparera, revetera (klädde träväggen med vass, hönsnät och puts) och bygga ut med två flyglar förändrades stilen. Rådmannen, sägs det, älskade Italien och inspirerades av italiensk arkitektur. Vilket kan ha sina sidor.

Nackdelen med det där italienska var att de små flyglarna konstruerades med tak där vattnet samlades i mitten för att därifrån ta sig ut i stuprör. Inte så bra på vintern, med snö och snösmältning. Men, det är klart, hade man en betjänt som skötte hus och hem, vilket rådmannen hade, så kan det väl fungera. Precis som den monumentliknande brunnens fontän kunde göra när betjänten sprang upp på huset vind för att fylla ett kar med vatten som stillsamt skulle rinna genom rören ner till fontänen då rådmannen hade besök av finare folk. En del var sannerligen inte så fina, men det är en annan historia. En av de som serverade på fester lär förresten ha varit Greta Gustavsson, sedermera Garbo. Hon tillbringade åtminstone ett sommarlov på Byle barnkoloni som låg några stenkast från huset.

Betjänten bodde i huset och skötte rådmannens hushåll när denne anlände från Helsingborg för sejourer med ren skogsluft och fjärden i söder. Rådmannen hade inga barn. Så betjänten fick så småningom ärva huset, som sköttes med omsorg av såväl honom som av den som blev hans hustru. En kvinna från ett torp i närheten. Vi besöker deras grav varje allhelgonaafton, sätter ett ljus på den annars så övergivna graven. Vi har aldrig träffad dem, de dog långt före det att vi köpte huset. De hade vårdat och utvecklat trädgården, skött varje fruktträd med den största omsorg - kvistar som skars av vid beskärning flisades med kniv och återfördes till jorden nedanför träden - och anlagt bärbuskar och en trädgård fylld med rabatter. De hade hyrt ut övervåningen på somrarna. Bland annat till Gösta Knutsson. Det berättas att han satt på utedasset länge, med öppen dörr, och skrev avsnitt till det som skulle bli Pelle Svanslös-böcker.

Betjänten och hans hustru fick barn. Ett av barnen tog över huset som tidvis stod tomt. Den över hundra meter långa granhäcken sköttes, men i övrigt började förfallet steg för steg äta sig in. Rabatter växte igen, hallonland förvildades och växte ihop med träd och vinbärsbuskar, de trädgårdsrum som så vackert byggts upp bröt samman, slyet från skogen gick till attack, de välplanerade gångarna växte igen, brunnslocken ruttnade, källaren svämmade över, läckage från taket droppade in. Huset var illa ute.

Såldes för mindre än vad en etta såldes för i Stockholm. Det fanns de som sa att det bästa vore att riva alltihopa och bygga nytt. Läget var ju fint - även om det låg mitt ute i ingenstans -  högt läge med skogen i norr och fjärden i söder. Vi hittade en snickare som gillade gamla hus, och vi själva lade ner all fri tid på att renovera fönster med handblåsta glas och närmare femhundra spörjs - och slipa golv, riva väggar, isolera, tapetsera och måla och på mesta möjliga sätt behålla så mycket som möjligt av det gamla. Vi hann köpa huset innan de gamla ägarna hunnit lägga plastgolv i mer än ett rum. Det första vi gjorde var att ta bort det. Där finns nu fina breda gamla golvplank som känt så många fötter och varit med om så mycket glädje och sorg.

Idag år är det tjugo år sedan vi fick nyckeln och började renovera. Snart skulle det bli valrörelse dessutom, jag var språkrör, min sista valrörelse. På övertid, jag var trött och hade velat sluta, men blev övertalad att stanna kvar, varje ledig stund ägnade jag åt huset, sov löjligt lite, var på valturné månad efter månad, sammanträden och räddningen från detta som jag började avsky blev hammare, såg och funderingar på hur vi skulle lösa nya husproblem som dök upp allteftersom vi löst gamla...

Den mer än hundra meter gamla granhäcken är på väg att dö, vad vi skall göra med den vet jag inte, att leva utan insynsskydd känns omöjligt nu när vi vant oss, funderar på ett snyggt plank med vildvin, gamla klätterrosor etc ut mot vägen. Vad man gör med en gammal häck funderar vi på - kanske lägga på hög, låta torka och erbjuda värmeverket att flisa? Tja, inte vet jag...

Om vi vetat hur mycket arbete som krävts för att restaurera hade vi nog aldrig vågat oss på att köpa huset. Av det kan man lära en sak: det har sina fördelar att inte veta vad som väntar. Vare som som ägare av gamla hus eller nyvalt språkrör...