Det är absurt. En ideologisk kastrering. I kritiken mot Aurora finns inga språkrör för det gröna partiet.
I den kritiska debatten mot Värdlandavtalet med Nato fanns inga språkrör för det gröna partiet. På barrikaderna mot krigsretoriken - vare sig de parlamentariska eller folkliga - finns inte några gröna språkrör. De står inte ens upp för FN-resolutionen om kärnvapen!
I opinionsbildningen för sänkt normalarbetstid - och hur den skall fasas in på ett ansvarsfullt sätt - finns inte tillstymmelse till grönt språkrör.
I kritiken av globaliseringens avarter hörs inga gröna språkrör. När frågan om basinkomst diskuteras är gröna språkrör tysta, inte ens debatt i en rad andra länder förmår gröna språkrör i Sverige att offentligt och nyfiket uttala sig.
I frågor som rör maktdelning mellan demokratiskt valda församlingar och kapitalvalda församlingar är det tyst från gröna språkrör. Inte en offentligt framförd analys från gröna språkrör på vad vår konsumtion leder till när det gäller klimatpåverkan - trots att Sverige ligger på topplistan över länder som gör störst ekologiska avtryck per person.
Jag säger inte att Miljöpartiets språkrör inte gör ett bra jobb utifrån den strategi man bestämt sig för. Jag säger inte att språkrören gör ett uselt jobb som statsråd i den löfvenska regeringen. Jag säger inte att de är usla som politiker, än mindre som människor. Det jag säger är att de hanterar begreppet "de gröna" på ett sätt som inte är rimligt.
Grönt innebär något mer, djupare och bredare än det som MP:s språkrör ger uttryck för.
Språkrören har med kirurgisk precision kastrerat begreppet grönt. Det har skett på ett kompetent sätt utifrån den strategi man har: att i första, andra och tredje hand vara språkrör för den löfvenska regeringen och att inte driva opinion för det som tidigare uppfattats som grön politik. Grön politik är - som samhället, ekonomin och säkerhetspolitiken ser ut idag - djupt systemkritisk. Om detta sägs ingenting.
Därmed vore det inte mer än rimligt att Miljöpartiet beslutar att befria begreppet "de gröna" och därmed ge möjlighet för de som vill driva ideologiskt grundad grön politik möjlighet att i ett nytt parti återvinna begreppet. Återvinna grön ideologi. Våga att, vid sidan av det parlamentariska hantverket, smutsa sina händer med det som språkrören förnedrande och förminskande kallar "plakatpolitik".
Jag är övertygad om att dagens Miljöpartiet - vars kongress accepterat språkrör som säger sig vara liberal med grön som prefix och som ger stort stöd till den strategi språkrören genomför med stor kompetens - skulle kunna samarbeta i ett antal frågor med ett grönt parti.
Som det nu är finns förmodligen plats för såväl ett miljöparti av dagens snitt och ett systemkritiskt opinionsdrivande grönt parti som vågar ta ställning mot sådant som Aurora, värdlandavtal - och inte minst sådan krigsretorik som regeringens försvarsminister ägnar sig åt - arbetslinje, globaliseringens avarter (på liknande sätt som Bernie Sanders) och ekonomismens avarter.
När vi bildade Miljöpartiet så antogs namnet utan tillägget De gröna. Under flera år pläderade jag för att partiet skulle markera sin ideologiska hemvist genom tillägget. Per Gahrton talade emot de första åren. Skälet lär ha varit att "De gröna" skulle vara fritt att använda om MP skulle bli en besvikelse. Det var klokt tänkt av Per.
Efter några år tycktes partiet utvecklas på ett gott ideologiskt sätt, så Per lämnade sitt motstånd, kongressen antog förslaget om namnbyte till Miljöpartiet de Gröna. Det låg således något i Pers tveksamhet, idag hade det varit gott om De gröna varit fritt att använda.
En vädjan till MP:s partiledning är således att lägga en proposition till nästa kongress om att ta bort tillnamnet De gröna. På det sättet kan begreppet återvinnas. Och plats skapas för det som ursprungligen var grön tillväxt- och konsumtionskritik, grön analys av globalisering och maktfördelning, grön analys av säkerhetspolitik och arbetslinje.
