Så kunde det låta... Våren 1999. Visserligen på ledarplats i DN, men ändå. Det var nog en allmän uppfattning att vi var uppkäftiga, rebelliska och att det stora partiet drevs längre än man kunde förvänta sig av ett litet parti. Genom utpressning.
"Ovilja till ansvar och omoget" var recensionen av detta förhållningssätt. På ledarplats av de som inte gillade MP.
Året var 1999, vi hade inlett ett budgetsamarbete med S och V. Balanserade mellan att samarbete och att profilera partiet. Syftet med samarbetet var inte att bli vän med sossarna, utan att få ut så mycket politik som möjligt. Obekvämt. Dålig stämning blev det ganska ofta. Vad det värt det? Javisst!
Före valet 1998 hade vi beslutat att inte försöka ingå i en regering om vi inte uppnådde bortåt tvåsiffrigt i valet. Dels för att vi skulle få in tillräckligt många gröna statsråd - en kritisk massa - i regeringen, dels därför att vi behövde fallhöjd eftersom en del som röstat på oss skulle bli besvikna på att vi inte drev igenom hela partiprogrammet...
Så här formulerades ledaren i DN:
 |
| Jo, jag använde ord som utpressning i positiva ordalag, det är sant. Men för ett grönt parti krävs ibland utpressning när det förhandlar med partier som har en totalt annan världsbild vad gäller syn på miljö, ekonomi och rättfärdighet. Och ibland får man dessutom byta äpplen mot päron. |
