Friday, 14 July 2017

MP:s väg till regeringen



Våren 2002 hade varit varmare än normalt. En åskfront drog över Sundsvall och spelarna i GIF Sundsvall förberedde sig att åka ner till Stockholm för att möta Djurgården. Ett antal miljöpartister hade redan kvällen innan smyckat Tonhallen med budskapet Tid att leva.

På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent. En del skyllde på terrordådet i New York. Andra på budgetsamarbetet med sossarna. Men flest på språkrören.

Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Pendla till Lund var ingen höjdare. Lotta Nilsson Hedström, som varit språkrör ett år längre än Matz, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde.

Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet. Nästan en myt. Det var hon som, tillsammans med mig och Eva Goës, var frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988.

Problemet var att partiet åkte ur riksdagen i valet därpå. Och nu var man snubblande nära igen. Fyra månader till valet. Desperation. Några vilsna själar bad mig ställa upp som återvunnet rör en tredje gång. Partisekreteraren vädjade till Per Gahrton. Han funderade på saken. Ett fattigdomsbevis, ansåg en del.

Men inte bara det var fattigdomsbevis. Partistyrelsen hade meddelat kongressen: avveckla modellen med två jämställda språkrör. Inför partiledare istället. Nu. Språkrörsidén fungerar dåligt.  ”Det är synd men ärbart att erkänna att så är fallet”, skrev partistyrelsen.

Valberedningen föreslog Claes Roxbergh som ny partiledare. Claes var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte, snarast lätt grötmyndig. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön menade många. Om ens det, lade andra till. Men vad fan ska vi göra? frågade de vilsna. 


Ska man förstå vad som hänt med Miljöpartiet så är det i Sundsvall den 9 maj 2002 man skall börja. Resan från att ha varit ett radikalt systemkritiskt grönt parti till att bli ett harmlöst parti bland alla andra tog riktig fart just där och just då. En del är glada för det. Andra är besvikna och ställer frågan: Vad i helvete vad det som hände?

Många som äntrade kongresshallen var oroade, besvikna och frustrerade. Sifo pekade nedåt, ledningen verkade förvirrad och sossarna, som man samarbetade med, var stöddiga.

När man kom till kongressen fick man dessutom en smärre chock. Dagens Eko hade just meddelat: "Vid miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som idag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som partiledare…”

Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen innan kongressen skulle påbörjas ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin?

Det skulle bli lättare att avveckla språkrörsmodellen om välkände Peter var den som skulle bli partiledare, viskades det i korridorerna.  Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen skulle jävlas. Det vill sägas om den av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.

Kongressen jävlades. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det, frågade man i medierna. En blivande stjärna, svarade de som kände henne.

Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. Kvällen innan kongressen öppnar. Sovjetiskt, frustade en i det gamla gardet.

Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Peter kände man sig säker med. Han skulle inte göra bort sig. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt.  Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin inlärda norrländska så sörlänning han var.

Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon äckligt snabbt löste Rubiks kub.

Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse.

För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse för makten i sig än av politikens innehåll.

Att Maria skulle få – eller kanske redan hade – fäbless för det nyliberala tankegodset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och gillade vinster i välfärden, vad än MP:s kongresser beslöt.

Men vad spelar det för roll? Partiet var beroende av språkrören. Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. Man ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det nåt annat, muttrade några.


Peter och Maria stoppade den nedgående trenden. Peter tonade snabbt ner kontroversiella frågor, tog avstånds från medborgarlön, tvivlade på arbetskritik och krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom.

Frågan om att ingå i regering hade plötsligt blivit viktigare än politikens innehåll. Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett idéparti till att bli ett maktparti.

Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under 4 procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i teve: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.

Per Gahrton, partiets grundare, meddelade lakonsikt: ”Inte förrän Maria klargjorde att en grön röst var en röst på Göran Persson som statsminister ökade vi tillräckligt för att klara spärren”.

Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok Min väg, mina val: "På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen."

Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför.

Redan efter valet 1998 hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU.

Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav…

Den första augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: "Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer." Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti. Till och med i den heligaste frågan för MP: kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Sådant krävs om man skall ingå i en regering. 

En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades.

En detalj i sammanhanget är att partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton aldrig blev inbjuden till det riksdagsgruppsmöte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson.

Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt i sossarnas ögon var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand tog på sig den uppgiften. På DN-debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft. Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.

Åren gick, samarbetet tog fastare form, sossarnas krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Några gröna frågor hade inte drivits i valrörelsen.

Men det blev ingen skörd. Borgarna vann. Peter och Maria avgick. 

Gustav Fridolin och Åsa Romson tog över. De nya språkrören skördade det som de avgångna sått. Man blev statsråd och i ett maktpartis perspektiv är det makt att vara statsråd. I det ljuset lever partiet mitt i en framgångssaga.

Men en del frågar sig: Vad i helvete är det som hänt? 
(Texten, med lätt modifikation, har tidigare varit införd i Syre)