Arbetslinjens historia

Det hade varit en varm sommar, en av de varmaste på 1900-talet. I Härnösand hade man uppmätt 32,4 grader. Visserligen hade Europas stormakter kors och tvärs förklarat krig med varandra, men solen sken i Sverige och strandlivet kändes trots allt gott. Året var 1914. Begreppet arbetslinje skulle myntas när sommaren gått över i höst.

Nästan på dagen hundra år senare – den 10 september 2014 - skulle Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, utropa i Sveriges Radios valdebatt: ”Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör!"

Det hade varit nyval till riksdagens andra kammare. Sverige hade två sådana. Året var 1914. Rösträtt till andra kammare hade män över 24 år som gjort militärtjänst, betalt sina skulder och inte var i behov av fattigunderstöd. Män som arbetade. 250 000 män fick inte rösta. De behandlades som kvinnor.

Högern hade gått bra i valet. Socialdemokraterna också. Båda partierna hade tagit röster från liberalerna som får lämna ifrån sig posten som statsminister. En konservativ ämbetsmannaregering tillsätts eftersom kung Gustav V ansåg att så skulle ske. Det var ofred.

Hur skulle det gå i kriget nere i Europa? Hade Sverige något försvar? Skulle Sverige få exportera varor? Hur skulle det gå med jobben? Massarbetslöshet på gång? 

Regeringen beslutar bilda Statens Arbetslöshetskommission. Och denna lanserade begreppet arbetslinje. Principen var, enkelt uttryckt: Ingen jävel bör egentligen få ekonomiskt stöd utan att sättas i arbete.

Nu gick det inte så illa som man trodde under kriget. Ja, människor dog visserligen. Mer än 9 miljoner för att vara noga.  Men Sverige exporterade och stod i. Så arbetslösheten förblev måttlig.

Men efter kriget smällde det till. I registren över arbetslösa kunde den då valde statsministern Hjalmar Branting läsa att det fanns 163 200 män som stod utan vanligt arbete. Då skapades nödhjälpsarbeten, eller som de kom att kallas: AK-arbeten. AK som i ArbetslöshetsKommissionen. Lite som Fas 3-jobb. AK-arbetare skulle känna sig som lägre stående. Lönen sattes till sjuttio procent av vad en grovarbetare kunde räkna med.  Lägre än den inkomst en statare kunde slita ihop. Sveriges statsminister ansåg detta vara en lämplig nivå. Så socialdemokrat han var. Eller om det var därför.

Man dikade åkrar och byggde vägar. En massa vägar. Under åren 1921 till 1934 blev det 716,4 mil för att vara exakt. Ofta arbetade man – det var bara män - långt från hemmet under långa perioder. Men man fick en del gjort.  Med spadar och skottkärror. Hellre många i arbete än ny teknik. Om den nu funnits tillgänglig. Arbetet var nämligen en social fråga. Att människor arbetade var ett mål i sig. De disciplinerades om inte annat. 

I England hade tanken om basinkomst väckts. Till för den late, lär de lutheranska, eller snarare de kalvinska, tänkarna i Sverige utropat. Och de dominerade. I vart fall mer än i England. För medan britterna valde en obligatorisk statlig arbetslöshetsförsäkring och ett behovsprövat arbetslöshetsunderstöd satsade svenska politiker på just arbetslinjen. Man ansåg det inte bara vara en försörjningsprincip utan en socialpolitisk åtgärd. Arbete fostrade en god folkstam.  En tanke som den tidens arbetsgivarorgansation – Svensk Verkstadsförening – livligt understödde.

Arbetsgivarna var nämligen allvarligt bekymrade över underklassens förmåga att hantera sin tid utanför arbetet.  Den 15 december 1920 skickar man därför en skrivelse till riksdagen med anledning av att denna lagstiftat om 48-timmarsvecka för vissa grupper. Man skrev att det bland ”de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre”. Och de äldre var inte bättre de, ty ”dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt”, vilket gav lite i ”jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Folket skulle vara på plats, ja, åtminstone den del som inte levde på inkomster av kapital.

I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetsystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserade på det lönearbete man förväntats ha. Stat, fack och arbetsgivare ansåg det vara den goda ordningen. Först ett arbete, sedan viss trygghet.

Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet. I Sverige arbetade vi. Om gick det åt pipan devalverade vi kronan så pass att svenska varor blev så billiga att jobben inom exportindustrin kunde upprätthållas.

Självbilden fick sig en knäck när de svenska varven började gå knackigt på sjuttiotalet. Tio procent av världens större båtar hade byggts i Sverige. Plötsligt byggdes inga alls. Så fortsatte det. Jobben försvann. Arbetslösheten ökade. Plötsligt var 7-8 procent vardagsmat. Men alla skulle jagas på för att söka jobb som inte fanns. Vi hade ju i Sverige mutat in begreppet arbetslinje. Man kunde förresten luta sig mot svensk grundlag, regeringsformens andra paragraf, där det slås fast att det skall ålägga det allmänna att ”trygga rätten till arbete”.

1996 levererade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen på temat ”det är viktigt att stärka arbetslinjen”. Partiell arbetsförmåga skulle tas tillvara. Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns. Det handlade om uppfostring. Alla kan fan i mig lönearbeta. Orkar man inte heltid, så kan man säkert piska fram disciplinering åtminstone några timmar. Det spelar ingen roll om arbetet ger mervärde eller om det kostar att skapa arbetet. Arbetet är en social faktor, viktigare än bostad och hälsa.

Försäkringskassan drevs dithän att de ger ut en skrift som får namnet Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Svaret är nej. Nåt kan nästan allagöra, är budskapet. Med nåt menas någon form av lönearbete. Ett liv i den civila sektorn räknas inte som nåt. Den som inte har arbete – sjuk eller inte – får veta att hen lever i utanförskap.  Hur mycket hen än betyder för sina barn, sina grannar, idrottsklubben eller kyrkans mötesplats för nyanlända.

Begreppet utanförskap för den som inte lönearbetar myntades av det nya arbetarpartiets dåvarande chefsideolog Per Schlingman.

Arbetslinjens begrepp fladdrade genom årtiondena: utanförskap, ge människor sysselsättning, sätta människor i åtgärder, låta människor komma i arbete, skapa sysselsättning, skapa arbete… Som om människor behövde tvångssysselsättas, som om människor var saker, som om fri tid var ett hot mot hälsa, förstånd och samhällets grundvalar.

”Det är arbetslinjen som skall säkra välfärden och det trygghetssystem”, sammanfattade Schlingman det politiska läget sensommaren 2012. 

”Att införa tillfälliga arbetstillstånd kan försvaga arbetslinjen”, meddelar Stefan Löfven när borgerliga partier vill införa sådana i syfte att minska invandringen. Det nya arbetarpartiets och det gamla arbetarpartiets visioner hade vävts samman under ett århundrade till en gemensam trosbekännelse som står över gamla formella ideologier.

Vad är det som driver politiker och organisationer att än idag att fatta sådant tycke för arbetslinjen att den blir en överideologi som förenar röda, blå och – märkligt nog – gröna politiker?

Rent praktiskt beror det väl på att man fått för sig att det är skatt och avgifter på arbetstid som måste finansiera allt sådant som förknippas med välfärd. Skola, vård och omsorg finansieras mestadels genom skatt på arbete. Trygghetssystemen finansieras mestadels genom avgifter på arbetstid. Anser man att det är så det måste vara – istället för att sträva efter en bredare skattebas – så måste man skapa mer arbete. Hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, robotiserar.

Dessutom: Allt mer av det vi gör i den civila sektorn – städa, diska, älska, umgås med barn – måste pressas ut ifrån denna för att istället bli lönearbete som kan beskattas.

Arbetslinjen är således inte ny. Begreppet är hundra år gammalt. Men få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjens som Fredrik Reinfeldt gjorde året innan han röstades bort. Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften???  Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!” 

Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal. Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon:

”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”

Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida.

Det var det inte. Det var arbetslinjen. Hundraåringen som inte försvunnit. Än.
(Text tidigare publicerad i magasinet Syre)