Hon har just lämnat MP. Förbannad. Det är nog rätta ordet för att beskriva varför. Hon skrev till MP-riks igår:
"Jag kan inte längre stödja ett parti som tänker rösta ja till CETA, sålt brunkol, accepterar värdlandsavtalet mm och som har en sådan usel hantering av internkritiken och konsekvent vägrar ta till sig framförd kritik och analysera den. (-) Jag har inget förtroende kvar för ledningen, språkrör och partistyrelsen."
På FB konstaterar hon: "Det var det...men efter som jag inte kan utträda ur mitt samhälls- och miljöengagemang så kommer det fortsätta på ett eller annat vis bara inte i MP:s namn. Lovade kidsen jag skulle fixa maten i skolan, ekologiskt och/eller närproducerat - uppdraget slutfört."
Vore jag språkrör eller ledamot i partistyrelsen hade jag varit djupt orolig, på allvar funderat på vad som gått fel och varför. Det är förstås inte ovanligt att medlemmar lämnar partier, ovanligare att talespersoner för lokalavdelningar lämnar. För språkröret i Örnsköldsvik har det varit en lång process, hon var med på Jäderbrukskonferensen - som en av de miljöpartister som ville stärka partiets ideologiska framtoning och ge partiledningen mod att stå upp för denna. En sån där partimedlem som kan ge järnet, som kan vara jobbig för en partiledning men som är så viktig för ett parti som vill mer.
Men kanske är det som Jenny Nilsson skriver på FB: "Ledningen kommer jubla, säkert ta en AW i pur glädje...de ser mig som en jobbig jävel...".
Skulle tro att partiledningen har högst fram till sommaren att möta internkritikerna på ett mer ödmjukt och respektfullt sätt, annars sprängs partiet. Det har varit ohyggligt olyckligt när företrädare skyllt dåliga opinionssiffror på kritiska riksdagsledamöter som Annika, Carl och Valter. Det är som om man faktiskt vill mota ur dom ur partiet för att de står upp för partiets värderingar och har mage att säga det högt.
