Skriver i dagens inledare i Fria Tidningen om tolkningen av begreppet regeringsduglighet och hur det politiska samtalet blir alltmer urvattnat.Inledaren avslutas så här:
Att borgerliga ledarsidor i en nyliberal tid anser att systemkritik är motsats till regeringsduglighet är förstås logiskt. Att många ledande socialdemokratiska skribenter anser samma sak är bekymmersamt. Att ledande politiker i MP håller med är förödande. Inte bara för detta parti utan för hela den politiska debatten.
Genom att självmant ha låtit sig ideologiskt kastreras finns vare sig arbetskritik eller tillväxtkritik kvar på den offentliga politiska agendan trots att det varit traditionella gröna ståndpunkter. Vad hade försvunnit om Vänsterpartiet suttit i en regering dominerad av den Löfvenska socialdemokratin? Hade frågan om vinster i välfärden dränkts i kravet på att vara regeringsduglig och foglig? Vad hade den feministiska opinionsbildningen tagit vägen om Feministiskt initiativ hamnat i samma situation?
För framtiden är det nödvändigt att partier som bär på systemkritik inte förlamas om de ingår i en regering. Lärdomen från den senaste mandatperioden bör vara att mindre systemkritiska partier måste förmå att hålla två bollar i luften samtidigt, dels ägna sig åt det parlamentariska hantverket genom att förhandla och kompromissa, dels genom att driva opinionsbildning för det man egentligen vill. Annars blir det politiska samtalet mycket fattigt.
Så fattigt att allt utanför den politiska normen försvinner från agendan. Vi får allt mer av debatt som handlar om vilken påkletad regeringsfärg – blå, röd eller grön – som ska styra mot samma mål. Mål som i detta marknadsfundamentalistiska tidevarv kan sammanfattas med det mest bisarra: Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått.
Hela ledaren finns här.
