 |
| Albatross med magen full av plast - det finns många sätt att dö på. |
Fiji och Sverige (läs: Isabella Lövin) tog initiativ till FN:s havskonferens som nyss avslutats.
Det är någon sorts fortsättning på alla konventioner och
avtal för att stoppa ödeläggelsen av haven som redan finns. Syftet är snarast
att få igång en mer kontinuerlig hemvist för frågor som rör haven.
Isabella Lövins engagemang för havet kommer väl till pass. Hon
har kompetensen, viljan och nätverken efter sin år som framgångsrik
havspolitiker i EU-parlamentet.
Utan Lövin hade det förmodligen inte blivit något. Ett
uppdrag i FN, förmodligen redan efter nästa års val, för att sköta efterskörden
av havskonferensen ter sig naturligt. Lövin skulle säkert där komma till sin rätt,
haven behöver kompetenta eldsjälar.
I en del kommentarer - även från Isabella själv - målas
bilden av ett näringsliv som vaknat upp och nu skall göra underverk. Icke
bindande löften har också getts av en del företag - förutom av länder och
delstater. Gott så.
Men. Det gäller att förstå att de som har den reella makten
i bolag rent generellt inte har långsiktiga intressen - de flesta flyter runt i
olika bolagssfärer och är, mer eller mindre tvingade av marknadens spelregler,
mest intresserade för nästkommande kvartalsrapport.
Det gäller att förstå att den globaliserade världen är så inrättad
att kapitalet går på tillväxtjakt var
helst det vill - och att det drivs av kortsiktighetens förbannelse.
Vi har hört hur svenska
ministrar lovordat marknaden för att man nu tar klimatfrågan på allvar. I
samma veva som lovorden föll efter den senaste klimatkonferensen avslöjades hur
stora bilföretag bluffat med mätvärden. Trots sina löften och trots sin retorik
och trots alla försök att se ärliga ut.
Vi behöver inte naiva politiker, vi behöver politiker som förstår
den globaliserade marknadens självgående destruktivitet och inte bara pekar på goda
exempel. Det är naivt.
Havsbotten är nästa stora del av vår planet som tillväxtekonomin
är ute efter att exploatera.
Vi vet förfärande lite om haven trots att de dominerar vår
planet. Mer än 60 procent av jordens yta
består av oceaner där solen aldrig når botten. Fotosyntesen fungerar inte. Det är,
med mänskliga mått, svart.dygnet runt. Det är lustigt att tänka sig att färre människor
har varit nere i de stora djupen på vår egen hemplanet än uppe rymden.
Men jakten på råvaror under haven utgör nästa stora steg i människans
kamp för det som falskeligen kallas "växande ekonomi". (Ekonomi
betyder egentligen hushållande med Jordens resurser men har fått dess motsatta
betydelse i den ekonomiska debatten - ersätt gärna ordet "ekonomi" med
"hushållning med Jordens knappa resurser" när du läser en text eller
lyssnar på Ekonomiekot i radion och du kommer att inse hur sjukt man resonerar).
"Behovet" av råvaror för att förse oss med "miljövänliga"
prylar och ny teknik är gigantisk. Vårt sätt att leva innebär att vi konsumerar
sönder planeten. Politiker förnekar detta när det passar dem.
Således har Isabella Löven själv skrivit i Huffington Post
att Sverige lyckats kombinera ekonomisk tillväxt med att ligga i fronten när
det gäller klimat och miljö. Det är på många sätt en alternativ sanning. Det
hon inte nämner är att Sverige på tionde plats på listan över de länder som gör
störst ekologiska fotavtryck per person. Naturvårdsverkets senaste rapport, där
man räknar på vad vår konsumtion ger upphov till, visar att vi som bor i
Sverige står för 11 ton koldioxid per person. För att vi ska nå hållbara nivåer
måste vi ner till mindre än 2 ton.
 |
| Isabella Lövins och Nina Ekelunds artikel i Huffington Post finns här. |
Kanske är det just denna förnekelse som är det största
problemet vi har. Det är dubbelt illa när ett grönt språkrör - tillika
klimatminister - ängar sig åt sådan förnekelse. Kanske skulle en ärligare ton
uppstå om Isabella slapp kombinera sitt engagemang för havet med posten som
minister i en regering som måste tala om hur fantastisk man är.
Det känns komiskt att Aristoteles trodde att vattnet skapats
genom omvandling av luft i stora hålrum i Jordens inre och att världens stora
floder är förbundna med varandra i ett stort underjordiskt kapillärnät. Alexander
de store menade att Nilens krokodiler tog sig till Indus genom dessa
underjordiska vattenvägar. De hade sina föreställningar. Vi ska inte bortse från
att vi har våra. Som kommande generationer kommer att förfäras åt. Inga
havskonferenser hjälper om vi ägnar oss åt förnekelse av verkligheten. Det är väl
det som är den stora tragiken.
