Tänk om det varit 1981. Det där året då MP bildades. Året efter det att en f.d. riksdagspolitiker skrev en bok med namnet Det behövs ett framtidsparti. Hade det varit då, men ändå nu, så hade jag kanske skrivit en bok som inletts så här:
Det skulle behövas ett parti
- … som bygger på idén om socialekologisk blandekonomi istället för att vurma för socialism eller kapitalism
- … som inser såväl att de realsocialistiska försöken misslyckats som att kapitalismen är alltför kreativ för både människans och planetens bästa
- … som förespråkar medborgarperspektiv framför marknadsperspektiv
- ... som tror mer på människor i delaktig samverkan än på både staten och kapitalet
- … som förstår att en god demokrati förenar social anständighet och rättfärdig fördelning med ett stort frihetsrum för individen
- … som i första hand ser människan – inte man eller kvinna, vit eller svart, heterosexuell eller homosexuell, religiös eller ateist
- … som förstår att självtillit och egenmakt skapar förutsättningar för att möta det främmande utan rädslor
- … som förstår värdet av överblickbarhet och därför vill skapa ett förståelsesamhälle genom att förenkla, förtydliga och förnya trygghetssystem, bidragssystem och avdragssystem istället för att byråkratisera och skapa ständigt nya kontrollbehov
- … som vill bygga samhällen med ökande självtillit och minskad sårbarhet genom mindre beroende av globalisering och av händelseförlopp vi inte själv kan styra
- … som företräder kommande generationers rätt till en planet som inte är förödd, skövlad och sönderkonsumerad
- … som vågar berätta hur det är, t ex att vi i Sverige ligger på tionde plats på listan över de länder vars befolkning, per capita, gör störst ekologiska fotavtryck
- … som inser att stora centraliserade system och byråkratier som är byggda i demokratins namn inte bara är sårbara utan också kan övertas av rörelser med bruna förtecken, rörelser som andas rasism och främlingsfientlighet
- … som värnar den ursprungliga betydelsen av gemensam säkerhet istället för ägna sig åt krigsretorik, som talar om fred istället för krig, som söker nedrustning istället för upprustning, som tar konkreta steg för konfliktlösning istället för konfliktuppbyggande
- ... som vägrar inneslutas i den idé som bär dagens riksdagspartier och som gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt, ständigt ökande konsumtion och därmed reducerat människor till verktyg för att upprätthålla ett system som idag är lika nedbrytande som det en gång varit upplyftande.
Det skulle behövas ett parti som ifrågasätter globaliseringen
utifrån ett demokratiskt perspektiv, ifrågasätter arbetslinjen utifrån ett humanistiskt
perspektiv, ifrågasätter konsumtionssamhället utifrån ett planetärt
perspektiv.
Det skulle behövas ett parti som, fritt från historiska
bindningar och prestige, är en motvikt till den ideologiska
vilsenhet som präglar riksdagens partier.
Det skulle behövas ett parti som inte betraktas som
språngbräda för karriärister utan fullt ut tror på värdet av idealitet och
frihet från särintressen.
Det skulle behövas ett parti vars politiker inte låter
meddela att de satsar si och så mycket pengar – det skulle behövas ett parti vars
politiker begriper att det är medborgarnas pengar och att man som politiker
enbart föreslår hur mycket som skall tas in i skatt, och hur dessa pengar skall
fördelas. Det behövs politiker som uppfattar sig mer som tjänare än som herrar.
Det skulle behövas ett parti som tar väljande människor på allvar genom att våga erkänna dilemman och vågar vara öppna med beslutens baksida.
Det skulle behövas ett parti som tar väljande människor på allvar genom att våga erkänna dilemman och vågar vara öppna med beslutens baksida.
Det skulle behövas ett parti som står för sina grundläggande
åsikter, oavsett om de är opportuna eller inte. Ett parti vars främsta mål inte
är formell makt, utan att erbjuda människor ett alternativ som man kan rösta på
– eller låta bli.
Tja, ungefär så. Om det varit då, men ändå nu. Om ni förstår vad jag menar.
