Syrenerna slog ut igår, doftar. Igelkott dök upp på tomten
igår, efter många års frånvaro. Kopparormen ligger tryggt i sitt hörn, förvissad
om att vi inte skall jäklas med den. Lommen sjunger nere i viken. Grönska mot
blå himmel.
Kajorna beskådar världen från vedbodens skorsten och i
Linköping är det MP-kongress
Partiledningen har stöd för det mesta. Inte en enda av
personerna på den alternativa listan till partistyrelse kom in. Och språkrör
Isabella meddelade i teve att de dåliga opinionssiffrorna beror på interna
kritiker. Inte tillstymmelse till självkritik över någonting, inte antydan till
att kompromisserna kanske gått för långt, inte en analys över att S faktiskt
har en helt annat världsbild och att dessa krockar och att det är svårt att
hantera men att det vore än marigare med borgerliga partier.
Inte en antydan om
att strategin kanske inte varit den mest optimala alla gånger, att
kommunikationen ibland varit mindre bra, att språkrören kanske glömt bort att
vara språkrör för MP därför att man lagt ner allt på att vara språkrör för
regeringen.
Felet är några andras, lustigt nog de som påpekat att det
nog skulle gå som det nu gått.
Jag vet inte om jag uppskattar den typen av ledarskap, att
inte själv ta på sig lite ansvar för mindre bra opinionssiffror utan istället
bara prata om hur duktig man är, hur hela världen lyssnar, det som KG Bergström
uttrycker som "musen som skröt". Lite elakt, för nog har man jobbat på
och gjort mycket bra också, men visst smakar det bättre om man inte i panik berättar
om hur bra man är, hur bra det går.
Visst vore det väl ändå lite fint med en
aning ödmjukhet också? Ökar inte trovärdigheten då?
Kajorna sitter kvar på sin skorsten och betraktar världen,
lommen sjunger och en groda simmar i dammen här hemma. Och de gröna hjältarna
som vill mer kämpar på inne i kongresshallen medan solen skiner därute. Och språkrören kan glädjas över att de har stort stöd,
att kongressen tycks känna tillit till såväl partiledningen som att statsråden
dominerade både inledning och debatter, att
partistyrelsen blev som det var tänkt, att partiet får kämpa på och
hoppas på det bästa.
Man kan i alla fall glädjas åt att MP, trots att opinionen
numera anser något annat, vill mest och bäst i klimatfrågan. Men visst vore det
bra om man också funderade över varför miljö- och klimatfrågan inte finns med
ens i närheten av de frågor som människor anser vara viktigast trots att MP har
såväl klimat- som miljöministrar.
Kanske borde man fundera lite grand på det där med
mediestrategi och sin egen roll för att de viktigaste frågorna inte dominerar. Kanske
beror det på att man som strategi har att berätta att Sverige ligger i toppen,
att världen har Sverige som förebild, att Sverige med MP i regeringen tycks ha
löst alla problem...
Men då så, då kan vi ju leva som vanligt och rösta på något
annat. Och slippa veta att vi per capita ligger på tionde plats på listan över
länder som gör störst ekologiska fotavtryck, och att dessa avtryck växer...
Hade
klimat- och miljöministrar lagt två strå i kors och berättat det också hade mycket varit vunnet, då hade kanske till och med väljare insett att behovet av MP är stort. Istället marknadsförde man - för att ta ett exempel i raden - efter den så
kallade klimatlagen att "alla kommande regeringar nu måste ta klimatfrågan
på allvar" och att allt annat skulle vara "olagligt"...
Vilket
inte bara är fel, utan dessutom politiskt självmord. Man reducerar betydelsens
av sig själva genom att ta en lyckosil för det akuta tillfredsställelsen att säga
att man är gjort under.
Lommen hörs nere i viken igen. Det är fint. MP skulle kunna
så mycket bättre. Det är också fint. Men man måste nog träda ut ur sin egen
bubbla och titta på det man gör med ett utanförperspektiv. Istället för att som
Goliat skuldbelägga David.
