Förlåt, men jag vill inte bli befriad genom att någon annan plågas och hängs. Tänker jag när jag läser prästen Kent Wistis text i DN om Svenska kyrkan. Han skriver: "Människor kommer alltid att berätta om befrielse genom den poetiske snickarsonen från Nasaret, berätta de goda nyheterna för varandra och söka tröst i ord från medkristna...".
Vad är det för god nyhet att en snickarson plågats, spikats upp på kors och hängts? Visserligen sägs det att han vaknat till liv igen, men jag finner berättelsen såväl plågsam som absurd. Det är ingen god berättelse. Det är en ond berättelse om en Gud som plågat sin son. Trots att guden anser sig vara allsmäktig och därmed inte alls hade behövt plåga någon alls.
Berättelsen är inte bara absurd och ond, den ger förtryckare stoff till att plåga med motiveringen att det goda livet kan komma därefter, så hav förbarmande med att jag plågar dig.
Prästen Kent Wisti skriver att kyrkan är där helig Ande verkar. Och att kyrkans uppgift är att "avkoda var helig Ande verkar" och att denne ande "inte sällan verkar helt utanför den genre som vi bestämmer kyrkligt". Som i stenar plockade på stranden, orgelbrus eller stearinljus. Men uppenbarligen inte i vulkanutbrott, stormar som tar liv och getingar som tar död på det allergiska barnet som låg i sin vagn den där dagen då livet tog slut. Man tackar gud för att man överlevde i jordbävning, man anser att guden varit god som valda att låta andra dö utan att lyfta ett finger. Det är väl del av den goda berättelsen... Eller om det nu är den onda berättelsen.
Egentligen handlar Wistis intressanta artikel om att folkkyrkan, som vi lärt känna den, ligger på sitt yttersta. Tja, det gör vi alla, var och en på sitt sätt. Och nog vore det förnämligt om vi som lever hyggliga liv på kunde vara tacksamma för det liv vi fått på jorden utan att ställa krav på ännu mer. Min lätt fåniga fråga, som jag ställt sedan första klass i skolan, är: Varför kan kristna och andra inte vara nöjda med att få leva, varför vara så snikna att kräva evigt liv?
Varför vara så egotrippade att anse det vara en god nyhet att någon annan plågats för min och din skull? Jag vill inte att någon skall plågas för min skull, inte ens en snickarson från Nasaret. Och jag har svårt att känna tillit till en gud som plågar och väljer ut. Vilket tycks gälla de flesta gudar som människor, mer eller mindre, skapat till sin avbild. Kommer jag på andra tankar ska jag höra av mig i ämnet...
