"Partiledare och språkrör som snart kommer att säga sådant som de för bara några dagar sedan aldrig kunnat tänka sig att säga."
Skrev jag i artikeln för en vecka sedan. Jag trodde nog det skulle ta mer än en vecka i alla fall. Men det gjorde det inte. Jag trodde inte att språkrör skulle ligga i fronten. Men så blev det. Fotboja påminner om en händelse 1991 som bidrog till att driva partiet ut riksdagen...
Inför valet 1991 var partiet hotat. Opinionssiffrorna låg på liknande nivå som i senaste SIFO, en bra bit under 4 %. Ett försök gjordes att få kulturarbetare att ställa sig bakom ett upprop på temat MP behövs.
Jag var med på ett hörn - hade avgått som rör efter valet 1988 - och märkte att det var flera tunga namn som nappade när vi hörde av oss. Det såg bra ut, men projektet föll när vi fick en debatt om halskoppel för fångar.
En av våra riksdagsledamöter hade föreslagit att man skulle kunna ha "elektroniska koppel"som ett alternativ till fängelse. I ett TV-program utvecklades denna tanke och det gick helt snett när det slutade med att man skulle kunna ha en förgiftad ampull i halskopplet som skulle utlösas om den koppelförsedda rörde sig över vissa fysiska gränser.
På frågan om inte detta skulle kunna uppfattas som mord undslapp det vår riksdagsledamot att det nog mer var att se som ett självmord. Självfallet tog partiet avstånd, men det som sagts hade sagts. Något kulturarbetarupprop blev det inte. Man flydde snarare. Partiet åkte ur riksdagen. De dåvarande språkrören hade det allt annat än lätt.
Tillbaka till fotbojan som Gustav talade om.. Få brydde sig om att KD framförde ett liknande förslag. Men när MP framför det så blir det negativa reaktioner, spydigheter och hån. Ta det som något positivt! Man förväntar sig bättre av MP. Men inte av KD.
Språkrören agerar förstås inte som ensamma individer utan de har rådgivare och innersta kretsar. Som väl spånat fram fotbojan... Utan ideologisk kompass. Vilket är bekymmersamt för alla oss som vill partiet väl, men vars kritik i åratal viftats bort samtidigt som de aktiva politiker som vill mer grönt än partiledningen anses vara fiender istället för tillgång.
Jag tycker verkligen synd om de gröna kommunpolitiker som är så bra, som sliter och kämpar. men som i nästa val kommer att värderas efter den måttstock.som mäter partiledningen. Vad man än anser om fotbojor, så ger fladdrande intryck av ideologisk vilsenhet. Med fotbojan lär partiet tappa ytterligare kärnväljare. Det funkar inte att stapla vilsenhet på vilsenhet och sedan tro att man upplevs som trovärdiga.
Vad var det Sven Ingvars sjöng? Börja om från början, börja om på nytt...
