Kvinnodagen. Igen. Och var är mer naturligt än att skriva om Elin Wägner. Som fick mitt liv att ta en helt annan väg än det annars gjort.
När
jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka,
skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades nämligen min
världsbild helt. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna
och hjärta för att komma in.
De släpptes inte
in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det
upptäckten av Elin Wägners bok som var startpunkten på det som skulle
leda mig fram till elva år som språkrör för Miljöpartiet.
Bättre än så förresten, det räckte faktiskt med sista kapitlet - Molnfödelse. Jag började med att läsa det. På en tågresa. Och allt jag lärt, planerat och förväntades göra vändes upp och ner.
Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och
välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och
feminism i det som idag kan beskrivas som djupgröna värderingar. Men hon var också en stor författare...
När
Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademien så var hon
drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års
engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets
vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från nazism och från
kommunism. November 1938 skrev hon:
”De vet inget om
följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla
individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran,
de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas
från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot
att industrialiseras för produktion och profit.”
Bättre
kan det inte sägas. Och det sades för nästan 80 år sedan. Men det var
naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang för kvinnors
rättigheter, hennes starka plädering mot militarismen eller hennes
starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på
naturen om öppnade dörren till Svenska Akademin.
Nej,
allt detta var nog snarare något som tvärtom besvärade en och annan i
Akademien… Dessutom var hon ju kvinna, vilket i sig var en provokation.
Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel, hon hade redan gett ut
närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun
och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi,
humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad,
intellektuellt disciplinerad, analys. Det som emellertid var det
avgörande för Akademien var att hon skrivit en biografi över Selma
Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademien - att skriva en
biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att
ledamöterna, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf
i den illustra församlingen.
Som
akademieledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare
inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring
andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med
utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats
ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de
välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademieledamot Gustav
Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren
Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en
mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons
ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga
sjukdomar – övermod!”.
Dr Paul Müller hade just tagit
emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid
den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett
undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget
ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några
år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda
skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med
kemikalieduscharna.
Elin Wägner hade, bland annat i Väckarklocka, formulerat en världsbild som var en helt annan:
”Soldaterna
besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de
minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst
företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig
del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder
ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i
jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva. Det finns inga
skadedjur.Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits
för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över
sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon
själv som ett skadedjur.”
Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet
är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den
stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att
värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde
med Jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många
ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:
"Även
en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro
jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i
samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så
djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att
motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt
äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever,
växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som
gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja
eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och
sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke
helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund
av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på
samma revolt när de uppträder hos oss själva."
Denna
”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutats och
drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar
efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle
behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang
man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota
skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna
skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna
skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några
ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt:
lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner
för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över
alla de andra i den långa syskonkedjan”.
Det
är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel
Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka.
Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen
och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett
mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att
ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom
fåglarna dör.
Carsons bok möttes med ilska från
forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var
biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes "hysteriska
kärringprat" hotade utvecklingen.
Wägners kritik hade
snarare mötts med tystnad. Om de ändå valde att kommentera förstod de
inte vad hon ville ha sagt– eller ville inte förstå eftersom frestelsen
att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det
som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt
korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva
fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det
var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte
politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten och
pläderade som en del miljöpartister skulle kunna göra: "Inte ens om vi
idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band,
skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”
Elin
Wägner var en grön ideolog, långt före det att begreppet ”grön” fått
sin innebörd. Det är märkligt att denna fantastiska kvinna under åren
inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon
inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala
rörelsen…
I sista kapitlet i Väckarklocka berättade hon om vad som var viktigt, det var inte alls vad jag lärt mig. Inte alls vad politiker, präster eller patriarker sagt.
Del 2:
Elin Wägner och kampen för kvinnors frihet.
När
min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han
ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på
honom och frågade: Vem är det?
Lärarens brist på
kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter
är inte unik. Elin Wägner hamnade under många år i skuggan av såväl den
finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma
Lagerlöf. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det
gäller den s.k. Kvinnosaken.
Elin Wägners radikalitet
var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas
eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och
jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog
1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd
noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt
och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med
sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.
Elin
Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadsgruppen som bland annat drev
Medborgarskolan på Fogelstad i Julita socken utanför Katrineholm I
denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att
studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom
praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern.
Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin
Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna
tillhörde arbetarrörelsen. Det tycks vara skäl nog för den
socialdemokratiskt dominerade kommunen att än idag negligera en av
nittonhundratalets mest spännande centra…
Det lilla
museum som nu finns på platsen drivs ideellt, styvmoderligt behandlat
av kommunens makthavare. Vilket är märkligt eftersom gruppen var motor i
en idédebatt som satte djupa spår. De stod för idéer och värderingar
som på många sätt ligger i framkant av den politiska debatten än idag.
Ideologen i gruppen var Elin Wägner. Hon formulerade en ideologisk bas
som till stor del sammansmälter med dagens gröna ideologi.
Det
som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var
främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar
och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom
intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets
avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.
Frågan
om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de
övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor
fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen
Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som
männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med
motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom
kvinnorna hade så vida kjolar…
Det dröjde ända till
1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år
dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som
pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor
på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I
kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners
böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade
på patriarkatets murar.
I
Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt och ömsint hur idealism
och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta
för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från
såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad
skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra
man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen
kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep
arbetarrörelsens fattiga kvinnor?
Pennskaftet
uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och
humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den
tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågade också beskriva
rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon
faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som
dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv
skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som
individer.
Elin
Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder
och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är,
inte kopior av de roller som män intagit.
Hon såg
ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för
kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till
arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade.
Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och
för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska
sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon
sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande?
Javisst!
Om en kvinna lever som en man så blir hon
omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6
år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor
att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män
ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför
äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt
sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under
århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert
samhället i romanen.
Elin
Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key
hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i
det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och
kvinna var strikt biologiskt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen
Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina
moderegenskaper i det offentliga livet.
Ellen Keys
uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor
bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som
på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner,
som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne,
delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin
Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var
biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende
av samhällets maktrelationer.
Elin Wägner var
inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut
boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att
kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen.
Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att
mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får
rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.
Just
detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var
något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors
rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter
det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde
sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och
nedrustningens ordning.
Elin Wägner var djupt kritisk
till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att
Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet)
bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan
männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon
motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades
till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att
böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade
att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta
barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga
svartas tänder.
"Kön och ras kan inte vara skäl för
gränsdragning", skrev hon. Detta är bara en form av maktutövning som
”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att
bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid,
då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och
journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt
begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle
hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda
värld.”
Även
i denna fråga var Elin Wägner föregångare till det som skulle bli grön
ideologi - sålunda har miljöpartiet avvisat tanken på ett
kvinnoförbund med liknande argument.
Del 3.
”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka…"
När
Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några
år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och
femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World
Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för
att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.
Elin
Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i
den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga
framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från
historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.
Med
skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller
bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen
genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets
drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur
de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för
t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster
och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett
avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för
frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den
effektivare.
Elin Wägner såg in i framtiden och var
långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner
till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till
den gröna ideologi som växte fram 50 år senare.
I
tidigare avsnitt har jag försökt redovisa Elin Wägners engagemang och
värderingar när det gällt miljö och feminism. Hon var, vad vi idag
skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två
världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens
härskarmentalitet”.
Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.
Redan
1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i
både artiklar och föredrag upplysa om hans syn på icke-våld och en
fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära
vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp
mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin
antimilitära argumentation med att också kvinnor skulle vägra delta i
normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske
genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i
källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon
skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör
för:
”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare
och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så
vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är
icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå
vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation,
eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna
rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur
skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”
Kvinnorna
uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande
retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet
för Kvinnors Vapenlösa Uppror!
Elin
Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda
exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot
naturen som militär avrustning.
När enskilda människor
vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem,
men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar
hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i
antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är
riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När
ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna
handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling
har på individen.”
Det finns vrede i Elin Wägners
fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och
försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig.
Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att
vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en
kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara
hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern
hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med
honom.”
I
Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina
erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna
kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna
svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll
en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga
med…
Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon
ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till
helhetssyn.
I Väckarklocka finner man, bland visioner
och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst
hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan
ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en
liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur
det invanda:
”En fågel värjer sin egen bur. Det är det
enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet
av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till
friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns
möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”
Elin
Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som
under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små
segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin
generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den.
Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan
de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”.
Känns
då detta igen i dagens Sverige? Javisst! Framgångar med neddragningar
av regementen har ersatts med aktivt deltagande i uppbyggandet av EU:s
militära styrkor, deltagande i kriget i Afghanistan och beslut om ny
krigsflygplan – allt under beteckningen nedrustning. Men den svenska
kultureliten är tyst, få vågar utmana det normaliserade tillstånd som
politiker av alla de färger enats om i en anda av samförstånd.
Elin
Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och
centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären.
Hon skriver att system inte får byggas som om det goda alltid kommer
att råda, systemen kan komma att användas också av de som vill annat än
gott, annat än demokrati, annat än mänsklig värdighet.
Hon
känner varmt för Peter Kropotkin – en av den fredliga anarkismens
fäder - och suckar djupt över att ”människorna blir så vana att lyda
och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande
organisationsnätet…”.
Väckarklocka
bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon
blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga
debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper
om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget,
med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska
Akademien 1944.
När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen
hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled
tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon
under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman
återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20
000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!
Vinden vände bladen är
en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt
det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel
mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och
ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata
berättelsen.
Jag hävdar bestämt att det är en av de
absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen det mesta som skrivits
av Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna –
men ack så bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit
ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras
i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens
fållor.
I avslutningen av boken känns det som om också
Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas
vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder
verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfordrande: Fred med Jorden!
Hennes
hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs
socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en
tacksamhet som gränsar till kärlek.
Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.
Birger Schlaug
Mer om Elin Wägner, hennes böcker, idéer och livshistoria skriver jag här.
