Varför stället man upp för att gissa att tåget är på väg till Säffle?

Frågan är om vad det skall skrivas denna dag när stjärnorna strålar i det mörka kosmos. Antingen ska jag skriva om den där gasledningen som nu regeringen skall ta ställning till. De borgerliga, som själva godkänt den tidigare gasledningen, säger nej. Peter Eriksson som då kritiserade borgerligheten för dess slappa attityd gentemot såväl klimat som Ryssland är nu statsråd. Spännande. Fast gaslednignen har jag redan skrivit om förstås. Ganska ingående. Ganska bra skrivit. Här.

Eller också ska jag skriva om På spåret. Johan Croneman, som titt som tätt skriver beska sanningar i DN, berättar om hur en, för oss som varit med ett tag, välkänd författare och journalist bönat om att få vara med, gjort en provinspelning och fått besked om att man valt någon mer lämpad.

Croneman fattar inte hur någon överhuvudtaget utsätter sig för  "det intellektuella gatlopp programmet lätt kan urarta i".

Detta får mig att dra en suck av lättnad över att jag tackat nej till att ens bli påtänkt för en provinspelning. Jag har tackat nej till allt dylikt - springa runt och leta efter nycklar på slott, laga mat, dansa och liknande - väl medveten om att man sökt långt ner i det avdankade kändisträsket för att hitta mig och än mer medveten om att jag aldrig någonsin skulle få för mig att leta efter nycklar, laga mat, dansa eller gissa att tåget är på väg till Säffle i teve. 

Varför ställer politiker - om än avdankade - upp på sådant?

Varför ställer man överhuvudet taget upp i sådant som inte har med politik att göra? Lars Leijonborg, som då låg taskigt till i opinionsmätningar, satte sig framför kameran i ett program där själva tanken var att driva gästen till att svara på korkade frågor - Leijonborg fick svara på frågan om han rakade pungen. 

Vad driver människor att söka sig till en sketen tevekamera? Adel (Östermalsmfruar), präster (som söker partner), borgare (som rakar pungen) och bönder (som söker fruar och män) - vad driver dom in framför tevekameror?

En gång ställde jag upp, uppmanad av partikamrater, i ett underhållningsprogram. Glömt och förhoppningsvis förlåtet. Politiska kändispar tävlade i vilket som kände varandra bäst. Jag, Anna Lindh och Lars Leijonborg - med respektive, som det heter - tävlade. Själv fick jag bland annat frågan: Om din fru var en bil, vilket märke skulle hon vara?

Det var då jag förstod att jag inta har i dylika program att göra. Fast jag tror att Lena och jag vann. Minnet säger så. Men minnet är en skum figur. 

Sen har jag varit med en gång i Snacka om nyheter - men det låg liksom mer inom det område där jag håller till. Jag och Ronny Eriksson bildade lag. Tävlade med andra lag. Vi vann. Minnet säger så. Men minnet är en skum figur.

Ja, frågan är nu vad jag ska skriva om. Inget av det här i alla fall. Kanske borde jag lägga ut det här istället? Om att inte hoppas för mycket.