"Som politiker ska man aldrig vara trogen en organisation utan sina värderingar - den dag de traditionella partierna började befolkas av organisationsgängare och partigängare utan personligt ansvar för sina egna värderingar tog den demokratiska parlamentarismens det första steget mot partidiktatur."
Det ovanstående skrev jag 1990. Det var inte något konstigt att skriva så för en som redan då gjort sin första vända som språkrör för partiet. Tvärtom.
Mikael Sandström. Känns han igen? Han var moderat statssekreterare under den tid då partiet talade om öppna hjärtan. Han ångar sig nu. Ber om ursäkt.
Frågan är om Sandström någonsin trott på det han hade i uppdrag att säga, skriva och tycka under sin tid som statssekreterare. Eller om han som andra bara följde med.
Av detta kan vi lära mycket.
För det första att moderater nog inte var så mycket för att öppna sina hjärtan, de var mer beordrade att hålla med sin partiledare.
För det andra att politiker bör stå för det man anser. Man är inte i första hand riksdagsledamot eller statsråd eller statssekreterare. Man är människa. Och man har ansvar som sådan. Säger man något emot sin övertygelse är man inte bara falsk, man är köpt.
Det har inte varit ovanligt att generaldirektörer låtit meddela en sak som generaldirektör, en motsatt uppfattning när man gått i pension.
Jag tycker mycket illa om köpta politiker. Som passionerat tycker en sak före ett val, och lika passionerat en helt annan sak efter valet.
Före ett val kan man argumentera mot t ex ett värdlandavtal med Nato, efter ett val pläderar man istället för ett värdlandavtal med Nato. För att ta ett exempel. Man kan vara beordrad att göra det, beordrad att trycka på "rätt" knapp. Man belönas med social välvillighet.
"Att ikläda sig rollen som parlamentariker är inte riskfritt för individer ur en rörelse som försvarar civil olydnad. Gröna parlamentariker måste vara beredda att offra sin formella
parlamentariska roll om den hotar möjligheterna att ta personligt,
individuellt ansvar som människor och individer. 'Rollen' som människa
måste alltid väga tyngre än alla andra roller."
Skrev jag 1990. En essä i Anarkistisk Tidskrift. Man fick skriva i den som språkrör.
Svårare än så borde det inte vara. Även om det blir obekvämt. Som politiker ska man vara trogen sina idéer. Inte sin organisation, inte sina ledare. Börjar man agera mot sin övertygelser så börjar det ena ge det andra. Och snart är man bara ett köpt mähä. Som bedrar både sig själv och andra.
