Hur får man hjärtan att brinna för det goda?

Demokraterna är trumpna. Det gick som väntat. I ett land där de de perfekt blekta vita tänderna blandas med alltfler tandlösa. Är det konstigt att känna förakt för det politiska etablissemanget?

Nej, taktiskt inte.

Och demokraterna? Tja, under Obama har fler invandrande utvisats än någonsin, de fattiga har fått det än jävligare medan de blekta tänderna - och de eliter som sitter i tevestudior för att kommentera  - lever i en helt annan värld. Och drev Clinton klimat- och miljöfrågor som valfråga? Nej, vilket snarast gav legitimitet åt Trumps åsikt att klimatproblemen är påhittade.

Det mest märkliga är ändå att dessa eliter fortfarande, som berusade papegojor, envisas med att mer av den globalisering, mer av den frihet för kapital, mer av allt det som skapat de problem som fött fram sådana som Trump, skall lösa problemen. Lär dom sig aldrig?

Demokraternas eliter stoppade Sanders. Ingen vet hur det hade gått med honom som presidentkandidat, men han hade dock fått hjärtan att brinna för något gott, för social rättfärdighet, för jämlikhet i rättssystemet, för individens frihetsrum, för rättmätig kritik av globalisering och marknadsfundamentalism. Nu tog vreden inte fram det bästa av människor, utan det sämsta. Vreden överfördes till hat. Eliterna är skyldiga till den utvecklingen. Det är dessa som mer än några andra skapat ett vi och ett dom. Vi de välbeställda som flyter ovanpå, dom som är illa drabbade.

Vi som lever i goda förhållanden måste - om vi nu inte redan av empatiska skäl gör det - inse att vi måste maka på oss. Inte vara oss själva nog. Det gäller i Sverige, det gäller i Europa, det gäller i världen.

De svenska borgarnas skatteavdrag för oss som redan lever materiellt goda liv - kombinerat med hårdare villkor för sjuka och arbetslösa - är tecken på att också svenska eliter skapar system som skapar klyftor som skapar utrymme för krafter vars agendor tar oss till samhällsmodeller som inte har med demokrati att göra.

I Sverige saknas visioner. Vilket ger utrymme för Sverigedemokraterna som spelar på att man står utanför alla etablissemang.

Den gröna politiska rörelsen har misslyckats med att berätta om sin vision - man har snarare begravt den. Vilket är olyckligt för vi behöver en vision som bygger mer på kärlek än på hat, mer på solidaritet än på egoism, mer på livskvalitet än på materiell tillväxt, mer på individens frihet än på kapitalets.

De gröna behöver tänka om, ställa om, starta om. Det är ett ansvar vi som tillhör den gröna sfären har. Den elit som finns inom denna rörelse måste lära sig att se längre än till egna cv:n och sina roller som statsråd i en regering styrd av ett parti som saknar varje uns av förmåga att få hjärtan att brinna.