När vänner besökt Georgien brukar jag vara extra tillfredsställd med livet när de överlämnar en flaska georgiskt vin till husets ganska påvra vinställ.
Georgiskt vin är bra vin, har smaklökarna lärt mig. Utifrån den plattformen beställde jag en låda med sex flaskor georgiskt bärnstensvin på systemet. Årgångsvin. Eller vad man skall säga om 2011 års vinskörd. Hur som helst smakade det för jävligt. Vi lyckades inte ens förmå vänner som vanligen inte är så kinkiga att ta sig ett extra glas.
Men så händer det. När den i huset vanligast förekommande drycken - vatten - kändes aningen otillräcklig korkade vi upp en flaska av det vedervärdiga bärnstensvinet. Och minsann: på några få månader hade det stått till sig, de ofiltrerade små sakerna som tydligen var vämjeliga smakbärare, hade blivit bottensats och befriat från detta framträder ett riktigt behagligt vin, med genuin - för att inte säga modigt utmanade - smak.
Detta gav mig hopp. Även unga språkrör kanske kan mogna när bottensatsen hamnat där den ska och det genuina, för att inte säga det modigt utmanande, får framträda. Kanske en naiv förhoppning. Kanske bottensatsen aldrig hinner lägga sig i ett ungt språkrör med statsrådsuppdrag.
Ja, det här var ju också ett blogginlägg. Högt och lågt blandas. Det här anser jag vara ett av de lägre. Men man är ju bara människa. God morgon!
PS! Snart är USA-valet över och, oavsett vem som vinner, bör världen inta ett helnyktert tillstånd, ty med en av dessa kandidater vid knappen för kärnvapen kan vad som helst hända.
