"Partiets ungdomsförbund kräver att de fyra ledamöterna lämnar riksdagen efter nästa val". Detta meddelas i DN efter det att tidningen talat med Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström. Det är utan tvekan en intressant åsikt. Av flera skäl. De fyra ledamöterna som syftas på är Annika Lillemets, Carl Schlyter, Jabar Amin och Valter Mutt. Enligt min uppfattning stöder de partilinjen, medan riksdagsgruppen i övrigt driver en grupplinje.
Man skall förstås aldrig lita på de citat som finns i tidningar - min erfarenhet är att sådant som framställs som direkta citat nästan alltid inte är direkt citat, utan någon sort sammandrag som i bästa fall gjorts av journalisten med goda avsikter. Emellanåt med onda avsikter - "onda" i den meningen att "citatet" skall förstärka en tes som drivs i artikeln. Vilket i sin tur kan ske medvetet eller omedvetet. Journalisters hjärnor fungerar som alla andras - vilket gör att en nya salt alltid är viktigt att ha i beredskap. När man läser tidningar, lyssnar på radio, ser på teve eller läser bloggar.
Hur som helst. Om Grön Ungdoms språkrör är rätt tolkad av journalisten så finns några kommentarer att göra:
För det första är man vald för en mandatperiod och behöver således inte "avgå" efter ett val.
För det andra innebär uttalandet att, om de fyra vill fortsätta sitt uppdrag som politiker, nästan uppmanas att fundera på ett nytt partibygge...
För det tredje bygger uttalandet på att "partilinje" är det som partiledningen anser vara partilinje - även om denna går i bjärt kontrast till såväl ideologi, partiprogram och medlemmars beslut på kongresser. En milt sagt märklig ståndpunkt från ett ungdomsförbund som tillhör ett parti vars ena ideologiska ben står på den plattform som kallas deltagande demokrati.
För det fjärde tycks Grön Ungdoms företrädare inte anse att det är det hon kallar "partilinje" som har lett fram till
a) att partiet tycks tappat mer än häften av det som kallas kärnväljare
b) partiet plötsligt är det minsta när man mäter "andrahandsparti" (vilket innebär att viljan att rösta på det nästa bästa partiet för att rädda det kvar i riksdagen har minskat)
c) antalet medlemmar tydligen minskat ganska dramatiskt även med hänsyn tagen till att det är mellanvalsperiod
d) att det var en av de fyra, den då utrikespolitiska talespersonen, som satte ner foten i sitt sakområde genom att högt och offentligt kräva stopp för vapensamarbete med Saudiarabien - den fråga som Tomas Ramberg just nu i P1 Morgon, helt riktigt, anser vara den stora framgången för partiet i regeringssamarbetet. Hade partiledningen inte varit pressad av "de illojala" så vete katten hur det hade gått i frågan om Ojnareskogen, som anses vara partiets andra framgång. Ett språkrör öppnade upp
för att regeringen skulle släppa igenom Nordkalks utvidgning
(Ojnareskogen), samtidigt som en av de fyra "illojala" gick med i
demonstrationståget som krävde stopp för utvidgningen av kalkbrottet.
För det femte: Grön Ungdom har intagit en för ungdomsförbund ovanligt icke-radikal inställning - tanken att Liberala ungdomsförbundet skulle kräva samma sak av Birgitta Ohlsson som Grön Ungdom kräver av de fyra miljöpartisterna finns inte på karta.
Onekligen innebär Grön Ungdoms inställning att Miljöpartiets framtid kommer att gå i tangentens riktning. Vilket väl också innebär att partiet blir alltmer utbytbart, ett av de andra partierna, utan ideologiskt betingad grön profil. Ska denna utveckling ändras så krävs nog kongressbeslut av en ovanligt kraftig sort, något som närmast skulle kunna liknas vid ett uppror. Kanske krävs också att de riksdagsledamöter som hittills, under stor tvekan, varit lojal med partiledningens krav beslutar sig för att nu får det vara nog. Deras ansvar för partiet är nog större än de kan ana.
PS!
Företrädare för ungdomsförbundet har bland annat förlöjligat Isabella Lövins försök att i sitt sommartal föra upp frågan om sänkt arbetstid på den politiska dagordningen och har nu också visat sig oförstående för grön kritik av CETA-avtalet - man har uppenbarligen lika svårt som andra liberala att se skillnad mellan frihet för människor och frihet för kapital.
