Lycka kan ju poppa upp av allt möjligt. Att vakna tillsammans med den man älskar, att se bilder när ens barnbarn tar sina första steg, när det vänder för den som är sjuk, när ett alldeles främmande barn har flytt till säkerhet efter ett liv i ett helvete.
Men också, på ett annat sätt, när man ser en fantastisk film, upptäcker en ny artist eller den där gången då man av en slump hittade den där författaren. Eller när en ny bok av Slas kom ut. Eller när man som språkrör är med på valvaka efter att partiet kommit in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Eller återkommit som första parti någonsin efter en hysteriskt bra valrörelse.
Förresten, också när ens barndoms hjälte, efter sunkiga år i Hollywood, plötsligt vaknar till liv igen. Eller den där rösten som får alla andra, hur hyllade de än är, att framstå som klass B. Och förstås det där med rådjuret i gläntan, lommen i fjärden och allt myller av liv som finns i en hand full med jord.
Men. Och nu kommer det lätt absurda. Har skrivit om det förr. Ved. Lyckan när klyvyxan skär genom trät som om det vore smör, den ännu större lyckan när man, med svetten rinnande, äntligen lyckas klyva den där vresiga kubben. Sen doften av vedstaplarna som torkar i solen och känslan när veden är inburen, staplad och fyller nästan hela vedboden.
Jag undrar om det har något med generna att göra, det där att själv praktiskt arbeta för det som skall ge värme under kalla dagar. Eller också kanske det har med känslan de där åren då jag sveptes med i gröna vågen, pengar var bristvara och ändå veta att vi skulle kunna hålla värme i huset trots allt.
Ved skall redan vara inburen för länge sedan, men av olika anledningar har vi fått fälla några fler träd så här på sensommaren. Det är en annan känsla att hugga veden på sensommaren än på senvåren. Fråga mig inte varför eller vad det är som är skillnad. Men skillnad är det. Sensommaren bär stråk av några sorts desillusionerade strängar som liksom sätter sig också i veden. Men fint är det i alla fall. Lycka men inte eufori. Har man tur och hälsan blir det väl en vår till.
