I en tid när Löfven tillsatt Ann Linde som statsråd med uppgift att ta huvudroll för att driva igenom både EU:s handelsavtal med Kanande (CETA) och med USA (TTIP) kanske de fyra obstinata riksdagsledamöterna Schlyter, Mutt, Lillemets och Amin blir räddningen för Miljöpartiet.
Om det skriver jag i Fria Tidningens inledare - som inleds så här:
"När Stefan Löfven i våras tillsatte Ann Linde som EU- och
handelsminister var det som en spottloska rakt i ansiktet på
Miljöpartiet.
Ann Lindes uppdrag är nämligen att, med det gedigna
internationella nätverk hon som politisk tjänsteman under åren skaffat
sig, bli en tung aktör inom EU för att driva fram de handels- och
investeringsavtal med USA (TTIP) och Kanada (CETA) som Miljöpartiet
varit starkt kritiskt till. De avtal som miljontals människor i Europa
demonstrerat mot. Och som flera EU-länder nu tvekar inför.
Ann Linde är,
enligt bland annat Svenska Dagbladet, EU:s huvudrollsinnehavare i kampen
för dessa avtal. Istället behöver vi fler obekväma politiker.
Det kostar på för MP att inneha statsråd,
som har biroller, i en regering. En kostnad är att det parti man
företräder till slut blir så profillöst att det blir utbytbart också för
dess tidigare kärnväljare. Detta kan sluta med att partiet än en gång
får lämna riksdagen. Den här gången kan det bli svårt att komma
tillbaka.
Profillösheten riskerar dessutom att dra undan fötterna för partiet
på lokal nivå. Stockholm, som för några år sedan var ett av
Miljöpartiets starkaste fästen med tvåsiffriga opinionssiffror, har i
dag tappat tron på partiet. I senaste Sifo-mätningen har man mindre än
tre procent. En total genomklappning som lätt sprider sig till
kommunalvalet."
Hela texten finns här.
