Aktuell fråga 1: Dödshjälp - finns här.
Aktuell fråga 2: Värnplikt - finns här.
Aktuell fråga 3:Enkla jobb - finns här
Aktuell fråga 4: Gympa - finns här.
 |
| Hjärnan behöver träna för att inte förenkla |
Är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti? Anna Kindberg Batra (M) hävdade nyligen detta i Agenda. Dagen därpå hävdade Ebba Thor Busch (KD) att så inte alls var fallet. I Borås Tidning - en tidning där jag skrev krönikor i många år innan man, med ny regim, började anse att jag var besvärande - meddelades att moderatledaren eroderar värdet i ordet rasistisk.
Hur ska man se på det här? Hur kan man se på det?
Frågan är förstås inte ny. Tvärtom. Partiets ursprung bygger ju på rasism.
Stefan Löfven har dessutom klassat partiet som nyfascistiskt. Jag kan förstå hur han tänker, men jag är ändå inte så imponerad av hans analys. Viss försiktighet med begreppen vore på sin plats, risken att man reducerar begreppen är uppenbar. Fascismen kan banaliseras.
SD talar visserligen i sina skrifter om "folket" och vad "folket" står för - vilket regelrätta fascister, kommunister och en och annan alldeles vanlig socialist gärna ägnar sig åt - men så vitt jag upptäckt ifrågasätter man inte parlamentet vilket är en grundbult i fascismen. SD verkar dessutom i sak vara varm anhängare av kapitalismen, vilket en fascist knappast bör vara.
Så, är då SD ett rasistiskt parti?
Utifrån den ursprungliga betydelsen av rasism - utifrån begreppet ras - finns det inte skäl att kalla partiet rasistiskt om man ser till dess partiprogram.
Det enda parti som haft rasism i dess ursprungliga betydelse inskriven i partiprogram är Centerpartiet som i sitt partiprogram från 1933 skrev: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."
Ett parti är emellertid mer än sitt partiprogram, det är allt det dunkelt sagda, dess djupa och ytliga rötter och dess medlemmars mer eller mindre genomtänkta uttalanden. Med detta sagt kan man förstås retoriskt hävda att SD är ett rasistiskt parti.
Själv aktar jag mig dock för detta.
Jag menar att det snarast legitimerar rasism, att människor som röstar på partiet utan att vara rasister plötsligt trycks in i ett hörn och därmed försvarar åsikter som de själva tycker är fel rent sakligt sett. Till slut blir man rasist i så måtto att de där fördomarna och föreställningarna som finns i de flesta av oss vinner framgång i den egna hjärnan - hjärnans fäbless för att att göra det enkelt för sig är väl dokumenterad. Rasism är att göra det enkelt för sig. Sortera människor i fack kräver inte mycket energi. Hjärnan bygger gärna upp bilden av någon sorts logik även där det inte finns någon.
Människan har en fäbless för klassificering och rangordning - vilket lätt leder till råbarkad rasism - om detta samtalade jag förresten med Thomas Malm i Kunskapskanalen.
Att ha förutfattade åsikter om den andre behöver förstås inte vara liktydigt med rasism. Det kan grundas på rädsla, oförmåga eller erfarenhet från enskild händelse som hjärnan med automatik försöker finna någon sorts ologisk logik i. (Samtalade förresten med hjärnforskaren Pontus Wasling om detta här.) Hjärnan behöver träna sig själv för att undvika att spinna loss på att sammanställa "sanningar" av enkla föreställningar...
Som stockholmare uppfattades jag på sjuttiotalet som den andre, den avvikande, den konstiga - som till och med tog pappaledigt - när jag flyttade till landet långt från neonljus. Den första som vågade tala med mig och min dåvarande fru förflyttade sig bakom en stenmur för att säkra ett visst avstånd... Av rädsla och känsla av att inte förstå sig på den andres samlade erfarenheter från en helt annan vardaglig värld.
Det går inte heller att komma ifrån att det är enklare för den som lever i medelklassens miljöer att bortse från de kulturkrockar som är vardag i andra miljöer - kulturkrockar som kan sätta igång hjärnans förenklingsprocess.
"Det här är mitt land, det är inte ditt land" och "Invandrarna stal min ryggsäck" är meningar som speglar den ocensurerade kärnan i Sverigedemokraternas ideologi. Det sistnämnda - "invandrarna stal min ryggsäck" (som Sverigedemokraten, tillika riksdagsledamoten, Isovaara i fyllan och villan glömt på krogen) - är exakt uttryck för samma värderingar som lett fram till så många katastrofer i mänsklighetens historia. Skyll på Den andre. Det var kärnan i nazisternas ideologi, det har varit kärnan i alla de folkmord vi sett.
Nej, jag säger inte att SD är ett nazistisk parti, eller att de förordar folkmord, så jag undanber mig sådana kommentarer. Det jag säger är att de ord som runnit fram, när självcensuren kopplats bort, bygger på samma sorts värderingar: att skylla på Den andre, att kollektivt ge De andra skulden. Sverigedemokraterna har sina rötter i en rörelse, vars medlemmar - även utan att druckit för mycket - gett uttryck för just det som den förre riksdagsledamoten Isovaara ("invandrare har stulit min väska") och Almqvist ("det här är mitt land, inte ditt land") gett uttryck för.
Likt förbannat är jag inte benägen att beteckna SD som rasistiskt i formell mening, åtminstone inte när tankarna hinner ta omvägen över en mer analytisk del av hjärnan...
När SOM-institutet i början av 90-talet lanserade en politisk skala där xenofobiskt tänkande och kosmopolitiskt tänkande utgjorde motpoler - man mätte dels väljares värderingar och dels partiernas agerande i riksdagen - befann sig MP längst ut på den kosmopolitiska sidan. Att SD är partiets motsats är därmed också en självklarhet. Gott så.
PS!
Hur kunde MP hamna längst ut på den kosmopolitiska sidan - partiet var ju det mest EU-kritiska och mest globaliseringskritiska... Svaret är så enkelt att t o m många av dagens ledande miljöpartister inte tycks förstå. Att värna självtillit och sträva efter minskad sårbarhet medför att man - utan att anamma globaliseringens likriktningssträvan eller EU-konceptet oförmåga att skilja på frihet för kapital och frihet för människor - kan möta omvärlden utan rädsla och med öppet visir.
En kosmopolitisk präglad världsbild har inte ett dyft med den så kallade globaliseringen att göra.
