Att färdas genom Sverige...

Sommar. Den förändras med åren. Inte bara klimatet förändras. Landskapet förändras. Människorna förändras. Fattigdomen byter skepnad. Rikedomen också.

Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.

Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Det finns någon sorts harmoni i den faluröda tryggheten. Det finns någon sorts djupare mening och syfte i de grova brädorna och de rustika portarna. Jag minns det varma trygga ljudet av kor som idisslar, känner den varma doften av välbrunnen dynga och ser dimman lätta när en ny dag randas.

Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk och kanske lite råmjölk till kalvdans. Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren tiotalet lamm som lekte med hönsflocken och var rädda för bikuporna.

Allt det där finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen om fattigdom, slit och kyla.Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.

Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas.

Och slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret.

Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.

Vi lever våra liv och minnen är en del av våra liv, av vår vindpinade historia.
Bilder: Lena Rosén Schlaug