 |
| Bild: Lena Rosén Schlaug |
Jag läser: "Det är tyst i den uppländska skogen. Inget maskinbuller hörs och ingen dieselrök sticker i näsan. Bara ljudet av den nordsvenska brukshästen Axels klocka klämtar mellan stammarna, och utsläppen begränsar sig till den gödsel han sprider med jämna mellanrum. Här och nu kunde vi befinna oss var som helst i tid och rum. Platsen är emellertid Morkarla socken i Österbybruk i Norduppland och tiden just idag."
Det är vackert och jag påminns om när jag själv mötte Bonden och Brunte. Det var många år sedan nu. Det blev en påminnelse om hur man bör se på livet, som något större än att leva det fort, att det inte blir kortare för att vi lever det väl. Det där mötet förstärkte min övertygelse om att vi låtit ekonomismen reducera våra liv till något mindre än det är. Och att de gudar som inte finns nog hellre hade tillbetts i skogen än i någon av människor bygd lokal.
Några av er har läst om det mötet förr. Så här var det:
En vinter då det varit varg i trakten mötte jag i skogen en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.
– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: ibland får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtiotusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå ibland. Allt oftare faktiskt.
– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.
Han muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Det skall vara rationellt. Att sitta ensam i skotaren tio timmar om dygnet. Ensamt är det. Ensamt.
– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.
Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.
– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.
Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden.
Trevligt att du läst inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du kommentera kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
