Tvågradersmålet ligger på en fyra på en femgradig hotskala

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Tvågradersmålet är en politisk kompromiss, inte en vetenskapligt baserad rekommendation. Även följderna av två grader kan vara förödande. Trots detta tar inte alla frågan på allvar. Än mindre efter händelserna i Paris, vilket för övrigt också Naomi Klein befarar. Dessutom:

• Vi kan notera att Storbritannien nu ökar subventionerna till fossila bränslen - såväl inom landet som utomlands.
• Vi kan notera att de svenska storbankerna fortsätter att låna ut pengar - 114 miljarder de senaste fem åren - till engagemang i fossil energi.
• Vi kan notera att oljebolag, som ger sken av engagemang i klimatfrågan, bakom kulisserna driver helt motsatt agenda.

Läget i det så kallade klimatarbetet är betydligt sämre än det borde vara. Motståndet mot åtgärder är större än vad många tror - eller vill låtsas om. Till det kommer att risken att det går åt helvete är större idag än för några dagar sedan. Ledande politikers engagemang, just nu inför Parismötet, är upptaget på annat håll. Men också trycket från enskilda människor - liksom från sociala och miljörelaterade rörelser - minskar nu när man har annat, än mer akut, att fundera över i sin vardag.

Det är som alltid så att vardagens akuta problem - det må gälla ökad terrorism, hög arbetslöshet eller växande sociala och ekonomiska orättvisor - tenderar att lägga en filt över de smygande, långsiktiga frågorna. Det är därför vi inte kommer att klara de ekologiska hoten om vi inte skapar social hållbarhet. Cyniker låter meddela att terrorhoten skapar mindre benägenhet att ägna sig åt klimatnegativa flygresor och ständiga besök på shoppinggallerier - men att globla hot mot de planetära processerna eventuellt skulle kunna mildras genom att andra globala hot växer är sannerligen ingen lösning på världens problem. Dessutom är krigshandlingars effekter på miljön för det mesta grovt påtaglig.

Storbritannien är det enda av G7-länderna, världens sju största industrialiserade ekonomier, som ökar sina subventioner till fossila bränslen både på hemmaplan och utomlands.

Storbritannien är det enda av G7-länderna, världens sju största industrialiserade ekonomier, som ökar sina subventioner till fossila bränslen både på hemmaplan och utomlands.

Storbritannien är det enda av G7-länderna, världens sju största industrialiserade ekonomier, som ökar sina subventioner till fossila bränslen både på hemmaplan och utomlands.

Storbritannien är det enda av G7-länderna, världens sju största industrialiserade ekonomier, som ökar sina subventioner till fossila bränslen både på hemmaplan och utomlands.

Storbritannien är det enda av G7-länderna, världens sju största industrialiserade ekonomier, som ökar sina subventioner till fossila bränslen både på hemmaplan och utomlands.

I svenska medier sägs ofta att EU och Sverige ligger i fronten när det gäller klimatrelated politik och klimatrelaterade målsättningar. Så är inte fallet.

För det första har Sverige numera intagit plats tio på listan över länder vars befolkning gör störst ekologiska fotavtryck per capita.

För det andra har fler än hundra länder - varav ett 40-tal hårt klimatutsatta länder i Karibien, Oceanien, Latinamerika, Afrika och Asien -  enats om att uppvärmningen bör begränsas till under 1,5 grader. Vilket man baserar på vad vetenskapen faktiskt säger. Det gemensamma ställningstagandet skedde på ett möte arrangerat av Climate Vulnerable Forum (CVF) i Manila.

Som kontrast till CFV kan nämnas att man på DN:s liberala ledarsida ironsierar över svenska politiker som försöker ta frågan på allvar. Man låter som gamla socialister en gång lät. Eller som Cameron lär låta mellan skål och vägg.


Två graders ökad medeltemperatur är således den kompromiss politiker lyckats enas om eftersom det skulle vara möjligt att nå utan att medborgare i de materiellt rika länderna ska känna det alltför hotfullt mot sin livsstil. Två graders genomsnittlig temperaturhöjning medför risker för kraftigt negativ påverkan - såväl direkt som indirekt - på klimatpåverkade planetära processer och därmed på möjligheten att bygga samhällen på det sätt vi vant oss vid. Därför är det gemensamma ställningstagandet som antogs i Manila något positivt.

Vi är idag på väg mot tre grader, och med anledning av att det ekonomiska system som dominerar gjorts beroende av ständigt ökande konsumtisonströmmar, ständigt fortsatta volymökningar, ter sig snarare fyra grader som det mest troliga. Om vi nu inte lyckas bryta oss ur systemet och skapa modeller som fungerar utan tillväxtjakt.

Men ska vi lyckas med det krävs bättre debatt än den som förs i Sverige där politiker, som menar att vi behöver utreda hur system som görs oberoende av ekonomisk tillväxt kan byggas, möts med ledarsidornas och de politiska kommentatorernas hånflin. Klimat- och miljöpolitik räcker inte för att möta klimat och miljöhot. Det krävs systemförändringar.

De, i en bred miljö- och klimatrörelse, som inte förstått detta fungerar snarast som nyttiga idioter till glädje för de som är mer intresserade av att försvara, ett för dem lönsamt, ekonomiskt system än planetens möjligheter att ge människor goda hem.


Anm:
Rubriken skall inte (medvetet?) missuppfattas, jag ironiserar inte över SÄPO:s bedömning om terrorthot, som ju stigit till nivå fyra på en femgradig skala.