Terror, Romson, rådjur och pausmusik

En vecka avslutas, en tragisk vecka. Terror, självmordsbombare, kulspruteregn, människor på flykt och så de kontinuerliga drönare som söker mål där våra medier inte bryr sig.

I marginalen skickas en våg av hysteriska reaktioner på att Åsa Romson hade förmåga att såväl konstatera att det som hänt i Paris är förskräckligt - det var hennes första kommentar på Twitter - som att därefter påpeka att det kan komma att att få konsekvenser för det stora klimatmöte som skall hållas i samma stad om bara några veckor.

Åsa Romson möttes av en våg av kritik - och hat - för den sistnämnda analysen. Kanske mest av självgoda piltar som inte förmår tänka, men även av en del andra som man skulle kunna förvänta sig mer av.

Löfven kände sig tydligen tvingad att meddela att han ansåg att Åsas konstaterande var olämpligt. Man skulle fokusera på dådet, lär Sveriges statsminister hävdat. Sveriges statsminister imponerar inte. Den som inte såväl kan känna avsky för terroristernas mördande som samtidigt göra en analys av samhällets sårbarhet och vikten av klimatmötet tycks mig ha besvärande brister i egenskap av statsminister. Åsa har inte anledning att be om ursäkt.

Nog om detta. Samtidigt som militär patrullerar i Paris, drönare stryker över byar och religiösa fanatiker i ren egoism mördar andra för att få leva lyckliga i en påstådd himmel pågår allt det andra: barn som skjutsas till dagis, kafferaster på jobbet med tillhörande småprat om allt möjligt, daggen som lägger sig på gräsmattor och tak, teveserier som mal på, kändisar som visar sig vara de pubertalt självupptagna fånar som man haft anledning att tro, Zlatan som gör mål på straff, shoppingcenter som invigs i akt och mening att stimulera oss att allt snabbare konsumera sönder planeten, SNF som formulerar debattartiklar som gör att medborgare kan tolka in att de ingenting behöver göra utan bara leva som vanligt, fjärden som skimrar i gryningen, mården som besviken letar efter de nu obefintliga Victoriaplommonen i trädgården. 

Och rådjuret utanför fönstret. Hon brukar gå där. Försiktigt, nyfiket och vaksamt. Öronen spejar efter främmande eller hotande ljud. Hon blev befruktad redan i augusti, men nu pågår ingen celldelning. Redan efter det att den befruktade äggcellen delat sig några gånger så stannade utvecklingen upp. Allt var stilla. Bidade sin tid. I en gen finns nämligen en klocka som sköter detta. Den lilla cellmassan fortsätter först sin utveckling i lagom tid för att kiden skall födas när majvärmen lockat igång fotosyntesen så att det finns mat att äta. Hur världen ser ut då vet vi inte. Och det är kanske tur det. Det hade kanske varit outhärdligt att veta. Å andra sidan vet vi tillräckligt mycket för att begripa att vi måste ändra våra vanor, våra livsmönster, vårt sätt att leva, resa, äta och konsumera.

Det lilla och det stora vävs ihop.

Tiden läker inte alla sår, men kan ibland förvandla dem till en god historia. Eller en förfärlig historia. Beroende på vem som berättar den.

Apropå det lilla: i måndags körde jag Mess of Blues i Katrineholm - utifrån min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Om rockmusikens barndom - och den amerikanska söderns rasism  - och Elvis. Rekordpublik i det som kallas Pensionärernas hus. En och annat tår fälldes i publiken, en del skratt och synnerligen stor uppmärksamhet. Intressant med människor som levt så länge att de upplevt en av livets då avgörande frågor: Elvis eller Tommy? Själv mötte jag den första gången i småskolan. Svarade man fel fick man stryk.

Detta föranleder mig att påminna om att det i veckan var 55 år sedan låtarna till filmen Wild in the Country - ingen oäven film faktiskt - spelades in. Titellåten nedan är lagom stillsam - kanske nåt för alla er som ordfäktat i kommentarsfältet den här veckan...

Själv ska jag ägna dagen åt att rensa hängrännor och sänka ett tak, för att få in mer isolering, i ett av rummen i den gamla kåken. Och hålla någon sort koll på vad G20-mötet håller på med - allvarligt talar så är det där, just där, som en av de tyngsta grundbultarna läggs för klimatmötet senare i år. Om det nu blir av i en av militären avspärrad stad. Men det fick man visst inte fundera över utan att bli utsatt för en hatvåg av de riktigt små människorna.

Hur som helst: livets detaljer radas upp på det som är livets tråd, en del av dem gör ont, andra skimrar så gott de kan. Och vi människor pladdrar vidare. Som jag gör nu.

Kännas bra att bo på vischan. Där ser man fler rådjur, hjortar, mårdar, grävlingar, rävar, älgar, vildsvin och vargar än människor. De senare kan man tröttna på ibland. När man tar del av sociala medier, eller ser hur vi lånar allt mer för att ha råd att konsumera sönder planeten.

Så till pausmusiken. 


PS!
Du, som nu har för avsikt att i kommentarsfältet berätta att du tröttnat på mig - apropå att jag skrev att jag ibland tröttnar på människor - behöver inte ägna din tid åt att formulera det. Har du kommit ända hit i den här texten får du faktiskt skylla dig själv.