Hur svårt kan det vara att svara på en fråga? Hur svårt kan det vara att vara att säga som det är? Hur svårt kan det vara att säga att man inte vet? Frågorna inställer sig efter den senaste tidens partiledare- och statsrådsintervjuer. Allt från Anna Kinberg Batra till Mehmet Kaplan. Och alla däremellan - ingen nämnd och ingen glömd. Kinberg Batra finns här. Mehmet här.
Det gör faktiskt ont att de skall vara så förlamade av de medierådgivare de har. Dessa har förmodligen pumpat dem fulla med vad de skall få sagt. Och vad de inte skall svara på. Det är så förskräckligt uselt.
Anna Kinberg Batra känner jag inte alls - men hennes sätt att svara utan att ge svar blir ju som en sketch skriven av hennes man för ett halvdant underhållningsprogram i någon reklamtevekanal.
Medierådgivarna som Mehmet drabbats av borde rimligen få andra uppdrag - varför inte bara säga att de nya bullerreglerna försämrar miljön för många boende (det är ju så det är) istället för att tala om förbättringar på det sätt som "smarta" medierådgivare angett, varför inte erkänna att behovet av nya bostäder är större än vad man mäktar med att bygga de närmaste åren (det är ju så det är) istället för att följa medierådgivarnas mall.
Medierådgivarna är så fiffiga och smarta att de fördummar politiken och placerar dumstrutar på politiker som skulle kunna så mycket bättre - tänk bara på den mediestrategi, lanserad av figurer som lever i sin lilla liktänkande bubbla, som lyckades köra Miljöpartiets senaste valrörelse i sank. Till och med dokumenterat i videoformat utlagt på Youtube för att man trodde att man var så smarta.
Ibland tycker jag synd om politiker som lyssnar på trendnissar som inte begriper att de inte begriper så mycket som de tror.
Gårdagens budgetdebatt i riksdagen....
Hur kommer det att man känner sig generad för vad andra säger? Som om man hade anledning att känna skam för att man tillhört ett skrå vars medlemmar beter sig skämmigt. Det är inte bara intervjuer, det är debatter. Som t ex budgetdebatten igår. Den var tidvis rent smärtsam att höra. Krokodiltårar, floskler, undanglidningar, ordvrängeri. Som om de som lyssnar vore idioter. Vilket vi kanske är om vi ägnar tid åt att lyssna.
Dom kan ju så mycket bättre, de flesta politiker jag mött privat kan så mycket bättre än hur de låter i sin roll. Men de förmår inte samtala politik eftersom de är satta i en bur där de skall debattera politik enligt normer som är sjuka. Stackars jävlar, tänker jag ibland. Och så hör jag mig själv muttra: Om dom åtminstone kunde börja med att sparka ut de interna rådgivare som har alltför stora likheter med rödvinskorkar. Sen tar jag en kopp kaffe medan solen börjar gå upp därute. Fördelen med att vara avdankad.
Kommentarsfältet släcktes ner den 21 sept 2015 - efter 60 027 kommentarer - pga den allt högre förekomsten av rasistiska och stupida inlägg, ofta helt utan koppling till bloggtexten.
