Idag för precis trettio år sedan blev jag språkrör i Miljöpartiet. Mot alla odds. Jag led av torgskräck och var livrädd för att tala offentligt. Tillgång då? Tja, skägg, jeans och Fjällrävenjacka. Utflyttad Stockholmare med får och höns och odlingar. Samt prenumeration på Arbetaren och Land - en lysande kombination. Medlem i såväl Syndikalisterna som Naturskyddsföreningen.
Och sambo med blivande livskamrat som var lika grön, som varit med att starta MP i Eskilstuna redan som 19-åring och som var lika villig som jag att ta lån för att jag skulle kunna jobba ideellt som språkrör för det nya partiet. Som vi båda var med och bildade - vi träffades faktiskt på det partibildande mötet 1981. Redan då tog vi förresten ett lån - av Sven Anér - för vi hade inte pengar till lunchen.
Innan jag blev rör hade jag bakom kulisserna varit engagerad i kommunpolitik och lite landstingspolitik - dessutom varit ledamot i partiets Förtroenderådet inför valet 1982 och i partiets politiska utskott inför valet 1985. Partiets ekonomiskpolitiska program korrekturläste vi på BB.
Men språkrör var en absurd tanke - tror inte att någon som kände mig ens kunde tänka tanken att jag skulle bli något sådant. Vågade knappt räcka upp handen i skolan för jag stammade. Min grej var att skriva och grubbla - inte prata.
Jag stod för skägget och Eva för barnen. |
Siktet inställt på valet 1988. Vintern 1987/88 har partiet över 10 procent. Långt innan döda sälar dök upp på badstränderna. |
Och efter valdagen 1988 äntrade partiet så riksdagen. Som första nya parti på 70 år. Ett omöjligt projekt, enligt förståsigpåarna i medierna. Fast så där gulligt var det inte alltid... |