Ljudlikt

Det gäller att ta vara på ljudet. Det där lite dova, liksom gungande, ljudet när föga solvarm vind far genom de ännu nakna grenarna på träden. Man hör hur den sorlande drar genom det låga slyet långt bortom ekarna, hur den ändrar ton när den når de höga, tunga, gammelekarna och sedan lekfullt susar när den når fruktträdens plockepin.

Man kan följa vindpustarna om man sluter ögonen och kan då förbereda sig för sekunderna när den andas på ansiktet innan den drar vidare bort över granhäcken och stöter på den gamla telestolpen för att sedan liksom lösas upp över ängen på väg ner mot fjärden.

Snart är det slut på den här vårens lövtomma ljud. Förmodligen saknade av ingen eftersom de prasslande ljuden från fuktfylliga blad är förknippat med så mycket som känns bättre.

Den försiktiga fågelsången borta i dungen kan man lokalisera nästan till grenen när. Lövsångaren i småstressig moll? Alldeles för tidigt i så fall. Dom borde inte alla hunnit hit på sin resa över Sahara. Finns inga löv att lurva omkring i. Kan förstås vara en smådeppig bofink som försöker spela lövsångare. Lustigt namn förresten, lövsångare, den bosätter sig inte alls bland löven utan på marken som vilken grävling som helst.

Tack för idag, slut för idag.