Clinton och klimatet - och att mäta med dubbla måttstockar

Hillary Clinton tycks vara en svensk favorit, sida upp och sida ner skrivs utan att nästan ett enda ord sägs om vad hon vill. Det tycks räcka med att hon iklätt sig något av en feministisk retorik och låtsas vara en alldeles vanlig amerikanska som tankar bilen och umgås med "vanligt folk". När eliten leker den offentliga leken brukar det gå under begreppet populism. 

En del väljer till och med att hylla Clinton för hennes klimatengagemang. I betydelsen: hon förnekar inte klimatförändringarna och kopplar dem till användningen av fossila bränslen.

Visst, i jämförelse med republikaner kan det ju tyckas vara engagerat. Men vad är det som får nyhetsuppläsare att se glada ut - och politiska kommentatorer att hävda att USA tar stora steg i klimatfrågan? Jo, att Obama, och Clinton, nu gett världen ett löfte om att minska utsläppen i USA med 30 procent jämfört med 2005. Detta skall ske fram till 2030. Vilket innebär att varje amerikan, om detta mål blir uppfyllt, kommer att, inom sitt eget land, släppa ut lika mycket som varje ryss gör idag, dubbelt så mycket som varje kines gör idag och sex gånger så mycket som planeten tål.

USA hyllas, bland annat i svensk media, för denna insats, medan samma medier pekar finger på länder vars befolkning per capita släpper ut många gånger mindre än amerikaner. Sålunda görs det ett nummer av att Kina, med 1,3 miljarder människor, nu som land släpper ut mer än USA som har en miljard färre invånare...

Säger man sig förstå klimatförändringarnas påverkan på såväl jordens befolkning som på de planetära processerna så är den amerikanska målsättningen snarast ett dåligt skämt. Ett skämt som också levereras av Hillary Clinton.

Det finns faktiskt ingen anledning att mildra kritik av klimatpolitik beroende på vilket kön eller vilken hudfärg som ledarna har. Inte ens beroende på hur charmiga de är eller vilket parti de tillhör. Hade en medelålders vit man från republikanerna lett USA med samma målsättningar inom klimatpolitiken som Obama och Clinton har så hade kritiken varit större också från svenska journalister.

Clintons är dessutom luddig när det gäller Keystone XL, den stora oljeledningen som skall löpa från oljesandsfälten i Kanada genom hela USA till den amerikanska Gulfkustens raffinaderier och som Obama lagt sitt veto mot efter protester från miljörörelsen (där bland annat Green Partys presidentkandidat 2012 fängslades därför att hon stillsamt demonstrerade).

Det är få ordningar inom politik och medier som gör mig så förbaskad som när det mäts med dubbla måttstockar. Sedan må det gälla republikaner vs demokrater, eller USA vs Kina, eller sossar vs moderater.