Sven Anér: Så fick det bli.

"Vår gräsmatta är översållad av bellis, av tusenskönor. Regnet strilar. Ha en bra dag. Så fick det bli." Så slutar Sven Anérs andra memoarbok. Lite bitter. Över att "nästan alltid reducerats till en enklare sorts murvel som rotar och petar i sånt som inte angår honom och som han inte begriper ett dugg av".

Men nog begriper han, Sven. Efter alla år på DN - han var tillsammans med Olle Alsén och Eva Moberg de mest läsvärda i den tidningen - begrep han en hel del. Olle Alsén och Eva Moberg är döda, borta och glömda av alltför många. De stack ut. Och begrep en hel del, precis som Sven. T ex att den som följer den givna mallen inte tillför så mycket.

De tre vågade till och med granska det nya partiet som bildades 1981 med öppna ögon. Ja, Sven var till och med en av dem som stod för själva bildandet. En eldsjäl, som brann redan då. Han har fortsatt att brinna, som han alltid tycks ha brunnit. Grävt,vridit, bänt i allt från kärnkraften - Sven tillhörde de tunga namnen i Linje 3 - till Palmemordet och Estonia.

Konspirationsteoretiker säger en del. Jag har inte alltid hängt med i de svängar och de slutsatser som Sven levererat och formulerat på sitt så typiska sätt. Envetenheten kräver mycket av den som är enveten, men också mycket av den som vill hänga med. Sven har alltid tillfört något. Att smita undan av feghet eller för karriärens skull har inte legat för honom. Inte när han var med och bildade Miljöpartiet heller. Han kom på kant med Per Gahrton. Han vill reda ut det i sin memoarbok som fått just namnet Så fick det bli.

Sven försvann från MP ganska snabbt, men jag inbillar mig - vill inbilla mig det - att hans politiska hjärta låg där i alla fall. Men som intensiv och principfast - som Per beskriver honom i sin bok Det gröna genombrottet - var han nog inte den sort som trivs i ett parti som måste ta tusen och en hänsyn. När ett nytt parti bildas skaver det mellan eldsjälar. Stormiga möten tillhör. Sven blev förbannad på en del som hände - eller möjligen inte hände  - och när det senare påstods att Per Gahrton förordat samarbete med KDS avgick Sven från partiledningen. Det blev ett ståhej i medierna. Per dementerade KDS-samverkan. Sven lämnade partiet. Per beskriver det som partikris. Sven skriver:

"Nästan allt har varit förträngt. Spelade jag en så viktig roll (i partiet), närmast en avgörande roll? Vad drev mig? En topposition inom partiet? Jas, det ska jag inte förneka. Men jag vädrade också, hela tiden, mina mycket äkta och oförfalskade åsikter. Per har säkert rätt då han säger att jag tappade förtroende. Jag sökte detta förtroende men så sa det plums."

Partiets eldsjälar. En salig blandning. Ni som känner namnen kanske kan förstå att man inte sätter sådana som Sven Anér, Roland von Malmborg och Valentin Sevéus i samma rum utan att det till slut exploderar. Men utan explosionsrisk blir det heller inte något nytt parti. Själva tanken att - utifrån värderingar från miljö-freds och kvinnorörelsen - bilda ett nytt parti i Sverige uppfattades som ett omöjligt projekt. Själv hade jag nog med att bilda lokalavdelning i Vingåker och medverka till länsavdelningen i Sörmland innan jag hamnade i Förtroenderådet och så småningom i partiets politiska ledningsgrupp - det politiska utskottet. Då hade Sven lämnat partiet.

Inför det partibildande mötet 1981 träffades några sörmlänningar hemma hos Claes och Gun Lissenko i Granhed, som utsetts till kärnvapenfri zon. Sven kom från aktionsgruppen för bildandet av ett miljö- och framtidsparti. SVT var där och filmade minsann. Sven peppade. Vi bildade lokalavdelningar och skickade representanter till det partibildande mötet som avhölls i en skola i Örebro. Där lånade Sven ut lunchpengar till mig och Lena. Vi hade ont om sådana. Och de löneinkomster som ramlade in de närmaste åren skulle till stor del gå till att finansiera arbetet med partiet. Hellre hårt bröd, potatis och vatten på bordet än att inte satsa pengar och tid på det partiprojekt som vi trodde så intensivt på. Vi brann vi också. Ved till elden hade tillförts av sådana som Sven.

"Jag är lärd, från den DN som fanns på 40-talet, att en journalist inte får väja eller stoppa helt, när han märker att det blåser", skriver Sven och fortsätter: "Metoden, som livsstil, är inte helt lättsam, det kan jag inte påstå, och Vargen väcker mig 03.45 och undrar vad i helvete jag håller på med."

Jag förstår både Sven och vargen.

Så fick det bli, utgiven av bokförlaget Kärret.