En duva satt på en gren och funderade

Roy Andersson har inte bara fått ett gediget internationellt Venedig-genombrott - En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Han har också tagit på sig rollen som Hugo Rask och figurerar lite överallt för tillfället.

Häromdagen blev jag påmind om att den första insändare jag skrev i mitt liv handlade om Roy Andersson och hans film Giliap. Den hade blivit totalt sågad av varenda recensent. Vilket jag tyckte var djupt orättvist. Häromdagen fick jag insändaren i ett brev avsänt av en för mig okänd person som tömt sin döda fars lägenhet och hittat den liggande i en byrålåda.

Filmen var en av de bästa jag sett. En film som makade sig fram för att locka fram långa tankar. Jag tycktes vara den enda i Sverige som gillade filmen, såg den tre gånger.

 

Så här såg insändaren ut:

En skön film om känslor
Giliap, denna underbara film om den vargtimme som kan bli till veckor, månader och år. Denna sköna film om känslor och liv. Skapad med känsla och värme och - så vitt jag förstår - med en personlig övertygelse och äkthet som måste vara unik. Det får inte vara möjligt - och om det är det har vi visat upp en makaber oanständighet - att Roy Anderssons film skall leda till ekonomisk katastrof medan katastrofporr, erektionsbejakande innefilmer, eller andra som kultur prisade filmer skall leda till miljonvinster - eller åtminstone skapliga recensioner - och därmed möjlighet att i sann kommersiell, eller förljugen kulturell, anda fortplanta sig. För guds skull - se Giliap! Kanske den bästa film som skapats i detta land. En film som står skyhögt över kulturmaffians fisförnäma känslomystik och filmbolagens krassa dollartänkande.

Sägas skall att det vände för Giliap, en del recensenter tänkte om, om jag minns rätt. Säkert min insändare förutan. Men Roy Andersson var knäckt, gjorde inte film på många, många år. Medan en massa figurer som, enligt min uppfattning, inte nådde upp till hans fotknölar gottade sig i både filmpengar och dålig smak.