MP med sju procent bör akta sig för att bilda regering med Löfven!

Så var då valet avklarat och Carl Bildt tvingas äntligen lämna posten som utrikesminister. Det är det viktigaste som hänt.

Att Alliansen förlorade mot en så svag och okarismatisk oppositionsledare med så luddig politik som Stefan Löfven måste vara extra tungt för de fyra partiledarna.

Om Miljöpartiet, med mindre än sju procent av rösterna, skulle bilda regering med Löfvens socialdemokrati, som fick drygt 30 procent, så tar man första steget i sin egen dödsdans.

Varför gick det så dåligt för MP?  Själv var jag med om en usel valrörelse som språkrör 1998. Den här var lika usel. Jag förstår inte vilken tanke partistrategerna hade när man så envetet suddade ut partiets profil trots kongressbeslut om motsatsen. Man tycktes göra allt - från klädval till politisk retorik - för att bli ett parti bland de andra. Vilket aldrig kan vara ett framgångsrecept för ett grönt parti i en grå omgivning.

Man drev inte frågor om sänkt arbetstid och mindre stress, man låg så lågt i traditionella miljöfrågor att man släppte in Centerpartiet och man ägnade sig mest åt teknofix i klimatfrågan istället för att utmana system, strukturer och normer. Fegt, tycker jag. Jag tror det finns för många i den centrala ledningen - inklusive tjänstemännen - som inte känner tilltro till gröna grundbultar utan sneglar mer på vad andra - intresseorganisationer, ledarskribenter, fackföreningar - anser vara god politisk ton.... Partiet borde nog rensa en hel del i sina centrala politiska strukturer.

Jag uppfattar också att man låst sin valstrategi långt före valrörelsen och uppträdde som ett förvånansvärt byråkratiskt parti.

Ansvaret vilar nu tungt på de mer grönradikala ledamöter som sätter sig i riksdagen i höst. Det handlar om att inte acceptera det sluttande plan som kan locka i form av acceptans av allt möjligt bara för att få besätta statsrådsposter. Strategin från de som snabbt vill göra upp med Löfven blir förstås att lova att "sedan, när vi får tid, ska vi ta tag i frågorna". Den tiden kommer inte. Det enda som ramlar ut blir det sluttande planet med efterföljande dödsdans.

Det kan bli jobbigt under en tid att stå upp för gröna grundbultar, men belöningen kommer. Om inte förr så i nästa val när partierna kommer att snubbla på de frågor som ligger bakom hörnet: den andra vågens digitala revolution som medför att mer än två miljoner jobb är på väg att försvinna inom tjugo år, kravet på bättre fördelning av det arbete som finns kvar, reformerat trygghetssystem och breddad skattebas som krävs för att möta de förändringar som kommer. Lägg till det den klimatkris som med stor sannolikhet väntar.

För varje grön riksdagsledamot borde det stå klart att en regering där V ingår innebär att frågor som ligger De gröna nära om hjärtat förstärks. Det vore ett missgrepp om MP:s partiledning dribblar bort V i regeringsförhandlingar - om man trots att ha sovit på saken vill ägna sig åt en sådan.

Varför gick det så dåligt för Vänsterpartiet? Tja, om man får tro den här bloggen så var strategin alltför enfaldig - det funkar inte att i sex månader driva en enda huvudfråga (förbud mot vinster i välfärden). Jonas Sjöstedt gjorde i början av sin partiledarperiod tappra försök att bli det givna rödgröna alternativet med strategerna i partiet ville förmodligen något annat - vilket märktes inte minst i EU-valrörelsen. Majoriteten står bakom V:s syn på vinster i välfärden och förtroendet för Sjöstedt är riktigt stort - partiet borde nog ta sig en rejäl funderare över varför detta inte gav mer utdelning i röster. Att man förlorade någon dryg procentenhet av rösterna till FI är bara en detalj.