Almedalen (MP): Om detta må du tala, Åsa!

Jösses, nu är det dags för Miljöpartiet. Som lanserar Åsa Romson som talare detta år. Ska bli spännande att se om hon orkar vara rakare än Gustav när det gäller partiets beslut om sänkt arbetstid och krav på ett ekonomiskt system som inte är beroende av ekonomisk tillväxt. 

Det öppnar sig otroliga möjligheter när Alliansen så medvetet kastar sig över just dessa frågor. Då gäller det att stå upp, ta debatten och - nästan hur enkelt som helst om man är påläst - vinna den. Inte vara feg, undanglidande, defensiv.

Innerst inne måste de flesta ändå begripa att det är något sjukt med ett system som upprätthålls såväl genom ständigt växande konsumtion med hjälp av lånade pengar som genom en arbetslinje som går ut på att vi trots alla rationaliseringar och effektiviseringar ska arbeta allt mer.

Det går ju faktiskt inte ihop. Förväntningarna borde inför Almedalen vara att samtliga politiska partier tar sig i kragen och ställer sig själva och sina väljare följande fråga: Vad gör vi nu, när vi nått ända hit?

Hur tar vi oss ur det ekorrhjul där vi förväntas springa fortare och fortare för att hålla igång ett system som gjort oss till fångar?

Låt oss ta nästa steg i samhällsevolutionen. Det steg som tar oss vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället till det goda utvecklingssamhället. Där ekonomiska system är till för människan och inte tvärtom. Om det må du tala, Åsa!

Vad finns mer att önska?  Jo, en verklig offensiv i miljö- och klimatfrågorna - som de tre tidigare ägnat mindre än en minut sammanlagt. Tar Åsa till sig partikongressens beslut om att vinstuttag i skola och välfärd skall förbjudas - och är tydlig med det... Och: vågar hon bemöta tidigare tre talarens krav på ökad militarisering?

Kort sagt, vågar hon driva en grön politik rakt av? Att hon kan vet jag. Frågan är om den innersta kretsen i partiet önskar sig grön politik - inte minst är jag bekymrad över vad den inre tjänstemannakretsen, som inte är lika utbytbar som förtroendevalda, egentligen tänker och tycker. Är det viktigare att lyssna på LO, Almega eller Löfven än att - förlåt det banala uttrycket - lyssna till sitt hjärta...


Jimmie Åkesson...
Igår var det då Sverigedemokraternas dag i Visby. Såväl Feministiskt initiativ som Özz Nûjen hade för avsikt att dra bort människor från Åkessons tal. Som om de vore rädda för att människor som lyssnar skulle bli anhängare.

Personligen gillar jag inte tilltaget hur mycket jag än uppskattar både FI och Özz Nûjens föreställning. Kan man inte lyssna på sina politiska motståndare, eller till och med fiender, så är det snarare ett svaghetstecken än ett styrkebesked.


Åkesson höll mer av internt effektivt kongresstal än ett Almedalstal. Tanken lär varit att i första hand peppa valarbetare och sympatisörer. DN:s "retorikexpert" hävdar att det var ett tal utan retorisk finess. En slutsats jag (tyvärr) inte alls kan hålla med om.

Huvudtemat var väl de upprepade orden "Vi älskar Sverige, på riktigt". Vilket låter lite lustigt när man samtidigt anser att så mycket i Sverige - t ex vi som har invandrarbakgrund eller som själva är invandrare i vårt land - inte är något vidare.

Före SD...

Själv har jag oerhört svårt för den här typen av nationalism, det vänder sig i magen på mig oavsett om det är Åkesson som pratar om att älska Sverige eller om det är Löfven som på Almedalsscenen påstår att vi som bor i Sverige är modigare och mer uppfinningsrika än andra länders befolkning och därför skall vinna i någon sorts tävling om att bli bäst. Det första känns bara larvigt, det andra känns som uttryck för gammal kolonialistisk syn på vi och den andre - den andre är inte lika bra som vi... mindre modiga och uppfinningsrika...

Även om invandring och flyktingfrågan upptog en mycket stor del av talet så slog Åkesson fast att denna fråga inte var frågan "högst upp" för SD inför valet.Vilket rimligen måste överraskat både medlemmar och journalister (om de nu lyssnade på annat än det han sa om invandringen). Högst upp står, enligt Åkesson, istället "pensionärsskattens" avveckling. Avser således SD, om de blir tungan på vågen efter valet, erbjuda sig att släppa fram den regeringsbildare som lovar att avveckla "pensionärsskatten"?

Åkesson hade ett långt utlägg om att partiet inte är rasistisk - vilket det förvisso inte är om man ser till partiprogram och om man definierar rasism på ett traditionellt sätt. Han gick vidare till angrepp på "det här fenomentet med tiggeri" och berättade att han gillade annat än svenskt särskilt om det inte finns i Sverige.

Han avslöjade även att han gillar katter. Nelson, familjens svarta katt, tvivlar starkt på det. Hon är medveten om att bakom det storsvenska namnet svenskt bondkatt döljer sig invandrade gener...