Godmorgon, experter...

Många har vaknat upp efter långvarig mental slummer, tittat sig förundrat omkring och med bestörtning sett att euron inte skapat fred utan ofred, inte fördjupad demokrati utan försvagad demokrati. 

Det är märkligt hur debattörer - allt från Ulf Dinkelspiel till Johan Ehrenberg - kunde vara så naiva när man kämpade för ett svenskt ja till euron. 

Det har funnits en naivitet hos många tyckare som gränsar till det obegripliga. Många naiva tittar nu förvånat på att den politiska eliten inte uppfyllt det som utlovades när euron sjösattes - det tycks inte förstå att politik vävs av flera olika trådar, bland annat den reella politiken och det flytande bete som skall locka medborgarna att följa med så pass länge att det inte längre finns någon återvändo. 

Låt mig ta ett exempel: Det nya JAS-projektets bete består i att det inte kommer att kosta så mycket och inte tränga ut annan militär verksamhet - alla som är inblandade i sakfrågan vet att denna retorik är ett bete som är till för att öppna upp samtalet, locka med sig fler, sätta igång utredningarna och komma så långt på vägen att man når dithän att det inte är ekonomiskt rimligt att backa längre - "har vi lagt ner så här mycket är det lika bra att vi fortsätter så inte allt det vi satsat är pengar i sjön...".

Det här en en vanlig strategi. Den användes också inför folkomröstningen om euron. Tragiskt nog finns det debattörer som står utanför den reella politiken som låtit sig utnyttjas, som är naiva nog att inte förstå hur politik fungerar. Sålunda utstrålar numera "experter" förvåning över att EU:s ledare och byråkrati brutit det man lovat medborgarna och, som Paulina Neuding skrev häromveckan som en kommentar till Johan Norbergs nya bok Eurokrasch: "EU:ledare har gång på gång brutit sina löften till medborgarna, och låtit unionen äta sig in på allt fler områden".

Något annat hade varit otänkbart i själva verket. Den som inte förstått detta har varit politiskt naiv och enbart synat de bakgrundsmaterial som EU-konceptets kärna velat att de skulle se.

Självfallet lät man de allra flesta länder bryta mot de regelverk som man satt upp när det gäller euron  - följande av regelverket hade mött på för stort folkligt motstånd i ett läge när euron vare sig växt in i byråkratins administration eller blivit fullt etablerad i människors vardag som en normalitet.

Självfallet ansåg man det nödvändigt att rädda andra eurostater trots löften om motsatsen, självfallet hamnade man i det träsk där Europeiska Centralbanken stödjer eurostater genom köp av statsobligationer. Hur kan man vara så nativ att man inte förstått detta när hela EU-konceptet egentligen grundas på idén om att bygga Europas Förenta stater med gemensam utrikespolitik, gemensam försvarspolitik, gemensam valuta och allt vad som följer av detta...?

Förlåt, men det handlar inte bara om att vara naiv om man inte förstått var vi skulle hamna, det handlar om att vara dum. Eller åtminstone uppvisa en total ovilja att se till bakgrunden av EU:s framväxt. Ena benet var tanken att, via Kol- och Stålunionen, öka beroende av varandra och kontrollen av varandra för att därmed förhindra smygande upprustning och krig. Men det andra benet var redan från början att bygga det som skall bli Europas Förenta Stater - främst av ekonomistiska skäl.

De som formulerade underlaget till det som kom att kallas Romfördraget var överens om att delmarknaderna i Västeuropa var alltför små. Att självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och dessutom ställa olika krav på olika varor utifrån egna värderingar skapade problem.

Dessa självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var själva grundidén. En gemensam valuta, en gemensam finanspolitik och alltmer gemensam skattepolitik var i detta sammanhang inte bara önskvärt utan nödvändigt.

De officiella makthavarna i de enskilda demokratierna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, i form av de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val som svårstyrda opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Man ville se stabilitet. Fragmenteringen, som det kallades, skulle fortsätta om ingenting  hände. 

Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem. Därmed är det inte heller några större problem att, när man väl satt sig på det sluttande planet, att politiskt arbeta med såväl flytande bete som reell politik.

Personligen har jag inte något principiellt emot idén om en gemensam valutan - och jag är inte alls principiell motståndare till idén om en union. Däremot är jag djupt kritisk till hur det genomförts, hur snabbt det genomförts, vilka hämmande regelverk som införts inom t ex miljöområdet. Nationalstater, som skapats genom krig och förtryck,  är absolut inget självändamål eller ens optimalt. Låt mig ha det sagt.

Men EU-konceptet, med euron som drivande motor, har från början innehållit allt det som nu leder till förnyad splittring, demokratiskt underskott, sociala problem och till och med embryo till ny ofred. Den som pläderade för medlemskap i EU utan att se riskerna var naiv, uselt påläst eller grundlurad av politiska ledare som hade bråttom med genomförande för att själva få spegla sig i någon sorts historiska spegel.

Det man kan göra nu är att reformera euroområdet, att antingen länder som Tyskland och Finland eller länder i södra Europa stiger av. Att fortsätta att pumpa in pengar i ett system som är ett groteskt högriskprojekt är allt annat än klokt. De sociala konsekvenserna riskerar bli enorma, vilket i sin tur riskerar grundläggande demokratiska värden och än större ointresse såväl klimatfrågan som andra frågor som de facto berör de planetära processer som vi faktiskt är beroende av.

De självutnämnda experter på ledarsidor och debattscener - och de på sin tid pösiga beslutsfattare som talade för euron - börjar vakna upp alltmer. Godmorgon! Hur känns det? Ganska bra trots att ni hade fel? Ganska bra för ni sitter kvar på er poster, kliar varandra på ryggen så att ni har kvar era plattformar och maktbefogenheter. Vett att skämmas har ni förstås inte.