Åren före q

För fem år sedan talade Glenn Hysén på Pridefestivalen. Inför detta var det kritik från alla håll, även från HBT-rörelsen som den hette innan Q kom in. Han inledde så här:

"Det känns gött att vara här trots att jag tilldelats rött kort, blivit fördömd och även uppmanats att inte komma hit idag, inledde Hysén." 

- Vi hävdar att idrotten är bra för ungdomar, alla ungdomar. Men hur lätt är det egentligen för en sextonårig fotbollskille att komma ut som bög inför sina lagkamrater? Några av er har säkert gjort det. Själv känner jag ingen som vågat, sade Hysén.

Det var fem år sedan. Mycket har hänt. Numera - när det är mer politiskt gångbart - satsar nästan alla riksdagspartier rejält på närvaro, det var inte länge sedan det var ett politiskt vågspel att t ex kräva att samkönade par skulle ges samma rätt som andra att prövas som adoptivföräldrar. Aldrig har jag fått så mycket skitbrev - det var fortfarande mest snigelpost som kom - som när jag i början av 90-talet, som språkrör för MP, redovisade kongressbeslutet att partiet stod bakom detta. Då frågade en journalist om MP inte riskerade sina väljare genom att ta ställning i en så kontroversiell fråga. Som alltid blev svaret: ett politiskt parti ska står för något, passar det inte så finns det andra partier att rösta på. Journalisterna ställde lika kritiska frågor till oss som man nu ställer till de enstaka partier som fortfarande tycker likadant som alla de andra gjorde tidigare... Så snabbt kan en norm förändras. Då, i mitten på 90-talet fanns förresten inte begreppet HBT, det ramlade ut först tio år senare.

Trots att jag inte är någon vän av Fredrik Reinfeldt må sägas att han i dessa frågor redan tidigt hamnat rätt, vilket säkert inte var så lätt i det partiet. Samma erkännande skall ges till Mona Sahlin, det kan inte varit lätt i det partiet heller.