Bekyddarverksamheten

Med anledning av att SVT gör ett stort nummer av att kronprinsessan och beskyddaren Victoria fyller år idag, så ska jag lägga in en repris om Nationalnyckeln. Victoria är nämligen beskyddare av Artdataprojektet, meddelas på en helsida i början av varje bok.

Nu tycks bokverket - var syfte var helt unikt: att på ett pedagogiskt sätt i närmare hundra volymer redovisa vilka arter som finns i Sverige - läggas ner. Och beskyddaren visar dig då vara den typ av beskyddare som intet gör för att förhindra nedläggningen. 

Projektet tillkom i samband med en budgetuppgörelse mellan Miljöpartiet och den dåvarande regeringen. Jag var själv inblandat i förhandlingen, som inte var helt lätt... Så projektet känns lite som en egen baby. Bland annat fick ArtDatabanken i uppdrag av riksdagen att skapa ett referensverk som skulle beskriva alla Sveriges 50 000 djur, växter och svampar. På ett pedagogiskt, vackert och spännande sätt för både proffs och amatörer.

Ett fullständigt unikt projekt. Det första i sitt slag i värden. Planerad utgivning i mer än 20 år.  Tyvärr valde  projektledningen att göra utgivningen till ett PR-jippo för kungahuset.

Här kommer reprisen från den 18 november 2007. Så smiter jag ut i solen och käkar frukost för att sedan leta efter dyngbaggar under eken.

Propaganda för monarkin ger mig inga skalbaggar i bokhyllan

Jag hade sett fram emot att få skalbaggar i bokhyllan. Men så blir det inte. Jag har nämligen slutat samla på det praktverk som jag älskar. Av ren tjuskallighet.

Praktverket är Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Jag köpte de första böckerna i serien och njöt. Av Sveriges dagfjärilar och mångfotingar. Dessa framkallade lyckokänsla - läsaren må bedöma det rimliga i det, men så var det. Naturens mångfald sänder lyckorus genom min ryggrad. Att få vara del av denna fantastiska väv av liv!

Den senaste boken handlar om skalbaggar - vackra långhorningar för att vara exakt. Därefter kommer långt fler än hundra böcker, under många, långa år. Som gjort för lycka. För de som samlar på dem, bläddrar i dem, njuter av dem... Men som sagt, jag lägger av. Av ren tjurskallighet.

Som inledning av varje bok får vi nämligen veta att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria är beskyddare av hela detta projekt. En av de första sidorna i böckerna upptas också av en stor färgbild av kronprinsessan. Är hon beskyddare så är hon ju. Enligt uppgift kommer varje volym under de närmaste dryga 20 åren att inledas på samma sätt – kanske dock med undantaget att ordet Kronprinsessa byts ut mot Drottning.

Vad innebär det att vara beskyddare? Innebär det att hovet, kungahuset eller kronprinsessan står för den ekonomiska garantin om riksdagen skulle tröttna? Innebär det ett löfte att skjuta till pengar som fattas? Innebär det ett juridiskt ansvarstagande?

Svaret är Nej. Vare sig hovet eller kronprinsessan har något med projektet att göra. Kungahuset har inte lagt en krona till projektet. Man förpliktigar sig inte heller att beskydda projektet genom bidrag om pengar skulle fattas eller om riksdagens nya majoritet skulle skära ner på ambitionerna. Det handlar således om ett beskydd utan någon som helst innebörd.

 

Som att smälla upp en brandvarnare utan batteri.

 

Har då riksdagen godkänt att det projekt man sjösatt skall drivas med rojalistiska förtecken? Nej, något sådant beslut är inte fattat. Vad tycker då sossarna, som satt i regeringen när beslutet togs? Från riksdagsgruppens kansli lät man meddela mig: ”Enligt vår bedömning så är detta inte annat är representativt och då har vi inga synpunkter på det”. Det är således representativt att få vara beskyddare utan förpliktelser… 

Miljöpartiet som var initiativtagaren till projektet lät å si sida meddela, via sin infoavdelning, att någon åtgärd från partiet inte är att vänta.

 

Inte heller republikanerna i vänsterpartiet aviserar att man skall ta upp huruvida det är rimligt att staten finansierar PR för kungahuset, vid sidan av de miljoner som ändå kommer hov och hovstater till godo. De borgerliga bryr sig inte heller. Det borde inte jag heller göra. Jag borde glatt prenumerera på verket och få nya lyckokänningar tre-fyra gånger per år… 

Men se det klarar jag inte. Jag tycker det är så förmätet och skamligt att låta artprojektet fungera som PR för kungahuset. För inte är det väl så att bernadotterna en egen art?

 

Jag har ingenting emot Victoria. Men jag anser att ärftlig monarki är en kvarleva från fördemokratiskt tid. Dessutom är det oförskämt mot dem som föds in i roller de aldrig frågat efter. Så jag sa upp prenumerationen. Ibland kostar det på att vara tjurskallig.

Efter detta blogginlägg kanske några rojalister kommer att skaffa sig praktverket i pin protest mot mitt principfasta, men lätt halsstarriga, beteende…

Tillägg 11 september 2012: Stefan Edman och Mats Eriksson skriver en bra debattartikel om Centerpartiets motarbetande av Svenska artprojektet - finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/manga-arter-kvar-att-upptacka_7489738.svd