Svar på debattartikel i SvD: Tips från Ministry of Silly Walks?

En doktor i statsvetenskap och en analyschef på ett opinionsinstitut har ägnat sig åt att analysera Miljöpartiets möjlighet att växa. 

Deras slutsats, som publiceras på Svenska Dagbladets debattsida, är att MP har alla möjligheter att bli än större om man lägger sig i det som de kallar för den politiska mitten. För att hitta nya väljare, i den grupp de kallar MP-vandrarna, behöver Mp ”bredda sig mot mitten/liberalt håll”. För att ändå behålla sina trogna väljare bör man också göra uppgörelser till vänster. 

Författarna slutsats är att MP har en potential att få långt över tio procent i nästa val om man spelar sina kort rätt – och lyckas hålla sina trogna väljare samtidigt som man lockar både osäkra väljare och MP-vandrare samt lyckas vara ett mittenparti.

Slutsatsen kan snarast liknas vid något Monty Python skulle kunna dra i någon sketch från Ministry of Silly Walks. Jag ser John Cleese framför mig framföra budskapet: om detta parti kan behålla sina väljare och dra till sig andra från lite olika håll så kan det bli större. Smart!

Den här typen av resonemang – som utgår från att syftet med partier är att få så många röster som möjligt - är att reducera politiken till en simpel fråga om marknadsandelar. Som om partier vore företag vars uppdrag var att kränga varor på en marknad. Lägg dig i mitten, behaga så många som möjligt, akta dig för att torgföra sådant som kan uppfattas som hotande, skit i ideologi och analys över vad som behövs för att t ex minska klimat- och miljöhot. Akta dig noga för att gå utanför vänster-högerskalan. Behaga de där som inte vet så mycket, behaga lite till vänster, behaga lite till höger. Gör lite formella uppgörelser hit och lite formella uppgörelser så du hamnar i mitten. Hej och hå.

Men det viktiga för ett politiskt parti som utgår från idéer och värderingar är inte att placera sig i förhållande till andra partier genom en smart strategi. Det ena skälet till att ett idéparti existerar är att vinna så många människor som möjligt för sina idéer, inte för sin organisation som sådan. Har man som mål att röstmaximera kan man möjligtvis göra som doktorn och analyschefen föreslår, men har man för avsikt att ta politiken på allvar genom att vilja förändra samhället finns det bara ett sätt att verka: man driver den politik man tror på, man driver opinion för det som ligger i linje med ens ideologiska övertygelse, man vågar stå för det man tycker och placerar sig inte i det som andra avgör skall vara mitten. Man bryr sig definitivt inte om vad analyschefer från ett opinionsinstitut tycker och tänker.

Såväl bland statsvetare som politiska journalister och kommentatorer finns det en märklig syn på vad som är makt. Man likställer makt med statsrådsposter, höga opinionssiffror och höga valresultat. Men det är inte makt annat än i formell mening. Att behaga alla, släta ut sitt budskap, att hitta en strategisk mittfåra för att röstmaximera ger emellertid inte reell makt. Reell makt är att få människor att dela ens övertygelse. Inte att själv anpassa sig till någon sorts mainstream. Att som statsråd administrera något man inte själv tror på, är inte makt annat än för spelaren som struntar i politikens innehåll. Dags för analyschefer och statsvetare att kliva ur sina boxar, vandra ut från Ministry of Silly Walks och ta politik och demokrati på allvar.