Omläste Silverforsen häromkvällen. Det är den av Elin Wägners böcker som mest av alla väver samman det bästa av den unga Wägners spänstiga språk och humor med den erfarna Wägners djupborrande i den enskilda individens samvete. Gång på gång när jag omläser romanen tänker jag på vilken lysande teveserie det skulle kunna bli. Persongalleriet är så elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt till ett överraskande slut.
Handlingen utspelar sig på en prästgård i den lilla skvallriga staden som är belägen vid Silverforsen. Bakom prästgårdens halvmetertjocka murar huserar prästen Gabriel och hans syster Virginies. Där bor också deras mor, som vill vara den första att bli begravd på den nya kyrkogården, och deras fosterdotter Gudrun, med man, samt hennes dotter.
När skvallret får något att ta fatt i, seglar det iväg såväl på avundsjukans och hatets som på rättvisans vingar. Där spanas på de som bedrar, och de som blir bedragna. Det dubbelspelas och utpressas. Och så: en kvinna väljer att bryta upp från en formellt trygg tillvaro och med ett barn i handen vandra ut i det okända.
Prästgårdar är något Elin Wägner känner väl till, hon har tillbringat sina bästa stunder i två av dem; sin morfars och sin morbrors. I Den namnlösa skildras livet i prästgården kyligt och tragiskt, i Silverforsen med inslag av galghumor.
Silverforsen kom ut 1924 och skrevs således efter det att Sverige fått kvinnlig rösträtt. I romanen cirklar händelserna kring en skilsmässa - vilket skall ses i ljuset av den nya lagstiftningen som förenklat gången vid en skilsmässa. Det var inte utan att den som läste boken vid den här tiden - och det var många - fick insyn i den nya lagstiftningen såväl som dess komplikationer.
Välfärdsstaten var långtifrån etablerad, begreppet folkhem ännu inte existerande, men dess värderingar utgör botten för denna medvetna socialpolitiska historia i något som kan liknas vid ett kammarspels form. Trots att handlingen till stor del utspelar sin inom prästgårdens murar, så målar Elin Wägner upp en kavalkad av hela samhället
Mer om Silverforsen skriver jag här.
Bland annat berättar jag om hur Elin Wägner fick idén till historien, hur Bo Bergman sågade den och vilka personliga händelser hon väver in i berättelsen.
Måste erkänna att jag aldrig läst något av Elin Wägner, men har blivit klart inspirerad av dig, Birger.
SvaraRaderaKan själv rekommendera den oförtjänt glömde Walter Ljungquist, om du inte redan upptäckt honom. Han hamnade i skuggan av sin hustru Gerda Antti och fick aldrig det erkännande han förtjänade.
Hoppas att SVT läser denna bloggtext.
SvaraRadera