Söndagsskola för tillväxttroende: Del 4.

 De tre första delarna finns här.

 

Utan ekonomisk tillväxt går det åt helvete.  Det är budskapet vi får höra i nästan alla sammanhang. Det hävdas så ofta att det har blivit en naturlig del av den världsbild vi har. Trots att evig exponentiell tillväxt är, som jag redovisat i tidigare delar, en orimlighet i längden. 

Att förändra en bild av verkligheten, eller en bild av vad som är möjligt, är aldrig lätt innan det plötsligt bara inträffar.  Vi lever alla med förställningar och fördomar. Rädslor och förnekanden. Det är en del av att vara människa. På gott och ont. Förmodligen har evolutionen ”ansett” att det varit något gott, något som främjat överlevnad.  Hjärnan fungerar som den gör, vill spara energi och tycker att det kan vara rationellt att sortera, rangordna och värna fördomar och föreställningar. 

Det lär vara en överlevnadsstrategi att ibland förneka känslor, även om det inte borde vara det i den bästa av världar. Men förnekelse är inte bara något som rör vårt känsloliv. Förnekelsens tillfälliga sötma lever även inom vetenskapen. God vetenskap söker visserligen alltid någon sorts sanning och är alltid öppen för att pröva tidigare ställningstagande eller rent av att söka till synes omöjliga lösningar. Upptäckten av grafén, som gav nobelpris 2010, är exempel på något som bryter mot det vi känner som vardagligt förnuft. Det bröt förresten också mot fundament i vad de flesta av oss – även forskare - trodde ens var möjligt.

Thomas Kuhns paradigmskifte

 Det finns drag inom den vetenskapliga världen som medför att man genom att acceptera modeller för hur världen fungerar också tenderar att förneka sådant som kränker den invanda modellen. Om inte annat så på grund av den ena eller andra varianten av politisk eller ekonomisk styrning.  Även vetenskapen är en del av sin omgivning. Denna omgivning kan vara religiöst, humanistiskt eller till exempel ekonomistiskt betingad. Alla samhällen lever med sin världsbild, sin modell av verkligheten.

Om allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen så växer så småningom en ny fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan uppmanas, eller uppmuntras, den vetenskapliga sfären att studera och granska detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Uppmaningar kan komma från den politiska sfären och uppmuntran från den ekonomiska sfären. Och över alltihop ligger den nya dominerande normbildningen, vilken må vara ekonomisk, politiskt eller religiös. Man är utsatt för grupptryck.

Att byta verklighetsbild kan ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade.  För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. Men i botten låg självbevarelsedrift och egenintresse.  Man vill hel enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar.

Dolda bilder

Den starkaste normen i vår tid är onekligen tillväxtnormen. Den uppfattas som stående över alla andra normer.  Den omfattas av både höger och vänster, grönt och grått, rött och blått.

Tillväxtmodellen behandlas och respekteras som om den utgör någon form av naturlag för hur samhällen i utveckling fungerar. Sådant oroar mig. Man förnekar inte bara sådant som är djupt bekymmersamt - kopplingen mellan tillväxt och förbrukning av naturresurser, miljö och klimat - utan man vägrar ens att se rena rama orimligheter. Kritiker möts av den klassiska kedjan som kommit att kallas Fyra F: Förlöjliga, förtala, förneka och förhala.

Förnekelsens kraft visas kanske bäst av att nya världsbilder som växer fram inte ens behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattar gammal kunskap på ett nytt sätt. Ett sätt att beskriva detta kan vara hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också: en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett det begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.  

Ofta påpekade exempel på detta är hur vi under åren sett på skillnaden mellan djur och människa. Jag fick lära mig i skolan att det som skiljde djur från människa var att människor kan använda redskap. Sedan dess har forskare sett mycket som man inte sett tidigare, trots att man haft det framför ögonen.  En av de senaste ridåerna som fallit är när man plötsligt sett att även djur kan känna empati, vilket man naturligtvis hade kunnat konstatera för länge sedan om man bara tittat noga efter sådant man inte sökt att finna.  Nämligen efter något som låg utanför den världsbild vi levt med, och där människan satts i centrum på samma sätt som en gång Jorden satts i centrum av universum.  

Kritiken av tillväxtmodellen har pågått länge, i olika smala stråk av underströmmar, från både vänster och höger. Till slut kommer modellen att rämna, eftersom den, i enlighet med den exponentiella tillväxtens inneboende logik, är en omöjlighet.  Frågan är bara i vilket skick planeten och dess livsformer då är i. 

(Fortsättningen nästa söndag).

Den hittills publicerade texten - del 1 - 4 - finns samlad i sin helhet här.