Uniformerad nostalgi: Riksdagen maj 1995

Apropå gårdagens inlägg om militären:

Mitt under finanskrisen 1995 lägger regeringen en försvarspolitisk proposition till Sveriges Riksdag.

Samma riksdag har just beslutat att skära ner stora summor för kommunerna och i de sociala

välfärdssystemen. Räntan har varit uppe i 500 procent, Göran Persson har blivit förnedrad av 

finansvalpar under ett besök på Wall Street. masskonkurser i småföretag och kraftiga neddragningar

i skola och vård väntar.

När den vanliga debattrundan, med ledamöterna i försvarsutskottet, avslutats anmälde jag mig i

debatten, i egenskap av språkrör för MP. Det blev en ganska upprörd stämning efter mitt

anförande. Vi hade lagt upp högar av tusenlappar på bordet framför talmannen. 

Av en f.d. riksdagsledamot blev jag påmind om denna debatt igår, så nostalgin slår nu i taket... 

Anf.  67  BIRGER SCHLAUG (mp)
Herr talman! Ledamöter, alla ni på läktaren,
eventuella radiolyssnare och TV-tittare! Jag ägnar
mig mest åt ekonomisk debatt och åt finanspolitisk
debatt. När jag hör den här försvarspolitiska debatten
blir jag rädd.

Plötsligt finns det en otrolig mängd pengar för den
offentliga sektorn, nämligen till det militära försvaret,
till materielbeställningar och till inköp av vapen. Då
finns pengar i den offentliga sektorn. Vi har t.o.m.
hört den ena moderaten efter den andra säga att det
skall satsas mer i den offentliga sektorn, i den militära
delen, den som handlar om vapen, ubåtar, flygplan
och robotar.

För några veckor sedan hade vi en stor socialpoli-
tisk debatt i det här huset. Då beklagade många från
olika partier att man måste göra det man gjorde. Man
beklagade att man måste skära i barnbidragen, att man
måste minska anslagen till kommuner, så att skola,
vård och omsorg drabbas. Man beklagade att man
måste skära för landstingen, man beklagade att man
för Sveriges ekonomis skull måste skära för de sämst
ställda, även om det ledde till ökade ekonomiska
klyftor mellan människor. 

Ingela Thalén sade i debatten den 26 april att vi
inte har råd att låna till välfärden. Men nu har plötsligt
samma partier råd att låna och att de närmaste åren
inteckna skattemedel upp till 55,8 miljarder kronor
för inköp av militärt materiel. 

Med den vårbudget som regeringen har presente-
rat och som den här kammaren snart skall diskutera,
med alla de smärtsamma förändringar för väldigt
många människor som den innebär, sparar man 3,6
miljarder. I dag skall vi fatta beslut om att regeringen
skall beställa materiel för 55,8 miljarder. Så här kan
vi faktiskt inte ha det. Vi kan inte ha ett system där
det militära försvaret nästa budgetår kostar ca 60
miljarder. Vi kan inte ha det på det sättet när man
samtidigt skär på de sociala områdena. De sociala
hoten är nämligen större än de militära. 

Dessutom har vi inte råd. Statsskulden är stor,
budgetunderskottet är stort. I dag, just precis i dag,
skriver socialförsäkringsminister Anna Hedborg i
Svenska Dagbladet och berättar om varför hon måste
göra de smärtsamma indragningarna för sjuka och
gamla, för vård och skola. Hon skriver så här: "Det i
dag största hotet mot välfärden är det ofattbart stora
budgetunderskottet och därav följande statsskuld.
Statsskulden är i dag nära 1 400 miljarder. Det är
svårt att fatta redan hur mycket pengar en enda mil-
jard är. 1 000 kronor om dagen kan man kanske före-
ställa sig. En miljard är 1 000 kronor om dagen i
3 000 år! I dag lånar vi drygt en halv miljard om da-
gen. 

Bara för att betala räntan på statsskulden skulle
alla svenskar i arbetsför ålder behöva betala ungefär
1 000 kronor i månaden. - - - Men så länge vi fort-
sätter att låna till räntan skjuter vi en växande summa
framför oss. Att i all evighet betalas av oss och våra
barn om vi inte betalar av på statsskulden."
Därför skär man i de sociala systemen. 

Det är svårt att fatta vad en enda miljard är, skrev
Anna Hedborg. Framför oss här i kammaren ligger nu
stora buntar med "tusenlappar". Ändå utgör de här
buntarna bara en enda promille av det riksdagen ger
regeringen tillstånd att köpa vapen för - för lånade
pengar, som vi skall betala ränta på. 

Herr talman! Det ekonomiska hotet är stort i Sve-
rige. Vi är inte herrar i eget hus, brukar Göran Pers-
son säga. Det är rätt. Det ekonomiska hotet mot vårt
land är större än det militära. Det är så stort att Miljö-
partiet i sin budget skär betydligt mer än regeringen,
men på ett socialt anständigt sätt. Vi vet att det sociala
hotet är betydligt större än det militära. 

För ungefär en vecka sedan träffade jag på vägen
mellan riksdagen och min bostad här i Stockholm
Jessica. Jessica är 14 år. Hon snurrar ofta runt på
kvällarna i Stockholms city. Hon är på väg att hamna
väldigt snett. Jag har träffat henne två gånger under
mina vandringar, ofta sent på kvällarna. 

Skolan räcker inte till. Den kringpersonal som ti-
digare fanns på skolan är till stor del avskedad. Även
den kille på skolan som hade ett speciellt ansvar för
Jessica är avskedad. 

Skolan måste spara, för kommunen måste dra in.
Jessica är nu på väg ut ur det goda samhället och på
väg mot ett totalt utanförskap. 

Staten måste spara på kommunerna, säger riksda-
gen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa militär-
radarn Arthur och pansarvärnsroboten Bill. 

Förra veckan fick jag ett brev från Elsa Anders-
sons dotter. Elsa Andersson är 92 år. Hon har för-
modligen i sitt liv gjort mer för Sveriges välstånd än
vad alla vi i denna kammare har gjort. Hon har fött
och fostrat fem barn under små förhållanden och slitit
för brödfödan. Hon har hoppats på en värdig vård när
hon blir gammal. Hennes dotter berättar i sitt brev att
det har blivit så litet personal på sjukhemmet att mo-
dern får ligga i sin egen avföring i flera timmar. Vi
har inte råd att ta hand om Elsa Andersson. 

Staten måste spara, säger riksdagen och lånar
mångmiljardbelopp för att köpa ubåten Flundran och
nya vapensystem till flygplanet JAS 37. 

I samband med vårbudgeten ringde en förtvivlad
förälder. Han är arkitekt och arbetslös. Frun är under-
sköterska, och hon är också arbetslös. De har fyra
barn. Genom de besparingar som regeringen driver
igenom när det gäller a-kassa, barnbidrag och fler-
barnstillägg för att spara - eftersom den offentliga
sektorn måste skäras ned - håller familjen på att gå
sönder. De lever under en ekonomisk stress som de
inte klarar. Barnen blir de som drabbas. 

Staten måste spara, säger riksdagen och lånar
mångmiljardbelopp för att köpa pansarskott och mili-
tära flygplan. 

Vi måste tänka om när samhället ser ut som det
gör. Vi måste inse att de sociala hoten är större än de
militära, att klyftorna är på väg att öka, att våldet
ökar, att rasismen ökar, att känslan av utanförskap
ökar och att hela demokratins grundvalar därmed
hotas - inifrån, inte utifrån. 

Det är inte ekonomiskt rationellt att inteckna så
mycket av ekonomiska resurser i militär materiel som
riksdagen här vill göra. Det är socialt oanständigt att
skära i välfärdens kärna, öka den sociala oron, spä på
statsskulden och ge marknaden fel signaler. Det är ju
det som blir effekten av att vi satsar så väldigt mycket
på det militära försvaret. 

Det är lustigt att marknaden skulle reagera mera
negativt om vi satsade på social infrastruktur och
investerade i ett gott socialt samhälle men att markna-
den skulle reagera mindre häftigt om vi gjorde samma
investeringar i det militära. Men argumenten för ned-
skärningarna på det sociala området var ju att vi
skulle lugna marknaden. Skulle marknaden inte bli
lika lugn om vi faktiskt skar rejält i det militära för-
svaret och inte intecknade 50-60 miljarder kronor
under de närmaste åren för köp av militära vapen?
Socialminister Ingela Thalén sade under den so-
cialpolitiska debatten: Det är när det råder brist i
kassan som solidariteten sätts på prov. Det är när vi
måste prioritera bort någonting som vår känsla för
rättvisa prövas. 

Det tråkiga är att det är så få socialpolitiker här i
dag - de sade ju att de inte hade några pengar.
Det är kanske också synd att det är så få försvars-
politiker i socialutskottet. Kanske hade besluten blivit
bättre och kanske hade man sett helheten om det inte
hade varit på det sättet. 

När det är brist i kassan måste man prioritera, sade
socialministern. Men hur kan man prioritera ubåten
Flundran före barnomsorgen? Hur kan man prioritera
Arthur före sjukvården? Hur kan man prioritera Bill
före skolan? 

Alla vackra ord i socialpolitiska debatter och alla
visa ord i ekonomiska debatter blir gärna floskler när
man tittar på hur vi slösar med pengar i den här debat-
ten. 

Hela debatten finns här.